Från Overlanding.nuFrån resor & overlanding
Trending

Overlanding.nu´s Vårträff 2017

En resa genom Värmland.

Story Highlights

  • Tre generationer Trøndere, en Ulv från Bergen, 4 glada gutta från Eidsvoll, Go gubbe från Götet – listan över deltagare på årets Vårträff var verkligen en bekräftelse på att Overlanding.nu och sidans budskap, har nått ut till en bred publik. Totalt 12 bilar av varierande fabrikat och storlek mötte upp i Charlottenberg fredagen den 2:a Juni för att tillbringa Pingsthelgen i de Värmländska skogarna.

Det blev ett lite förvirrat uppmöte då vi för första gången hade med oss en stor del helt nya deltagare där ingen kände någon. Inte det att en bil riggad för Overlanding är svår att urskilja bland husvagnar, bobilar och andra ekipage som ska bunkra billigt innan långhelg  – nej, svårigheten låg i att guiderna för första gången i Overlanding.nu´s historia var sena till uppmötet. Detta hade vi förmedlat till en av de tidigast uppmötande deltagarna men då ca 50% av de andra uppmötande också var sena så uppstod alltså ett slags onödig förvirring då även guiderna och deras följe ville handla billigt av fast och flytande föda och helt sonika gjorde detta, efter att ha mycket snabbt handhälsat på Tom Arne från Trondheim och bett honom framföra guidernas behov av att få undan handlingen till övriga turdeltagare, för att sedan kunna gripa an dagens korta men intensiva etapp.

Nå, 18.30 så rullade alltså 12 bilar ut från C.berg i riktning första camp, ett långt stenkast undan C.berg. På väg dit så beslutades att vi behövde känna lite på vad de Värmländska skogarna har att erbjuda i form av traktorväg. Så sagt, så gjort. Efter att ha cruisat lite grus så svängde timmerbilvägen vi följde, in i skogen och går från sympatisk till lite mer utmanande…

För att skapa god stämning – och även uppmana till samarbete i gruppen – så blandade vi stora bilar med mindre bilar – om nu behov av bogsering eller vinchning skulle uppstå.

Som sista bil – en av guiderna åker alltid sist för att kunna garantera att alla blir med – så är det spännande när de blöta partierna skall forseras. Oftast är det – på ren svenska – bara skit kvar av spåren och min finske codriver Anti får jobba övertid för att dra bilen gjenom det som återstår av spåret. För att testa så valde jag så omöjliga spår som möjligt – dvs jag plasserade hjulen på allt som såg fast ut även om det stundtals fick bilen att peka rätt upp i himlen. Utan större problem så tog även jag mig upp för det partiet som såg mest utmanande ut – skönt! Det ligger självklart en hel del prestige i att slippa vincha redan i första spåret oavsett vad folk säger…

Efter att alla bilar kommit sig ut på grus igen så sattes farten upp och vi rullade in i camp lite lagom sent. I camp väntade en gammal kamrat till Andreas ( Eriksson ) och hans sambo. Robert från Tyskland som har ett förflutet som norrman innan han flyttade hem till Tyskland igen. Robert är gammal Overlander och dessutom en trevlig kille så han och sambo gled rätt in i gemenskapen.

I det att jag börjar greja med taktältet så kommer Thorstein och Øyvind fram och frågar om vi inte ska köra Road of Bones innan middag?!?! I ett svagt ögonblick håller jag på att svara ja men blir räddad av att Jonas och Andreas har börjat pilla med eldstad och grill då vi redan är ganska hungriga. Så här i efterhand är jag rätt säker på att ingen ångrade att de hade ätit lite innan RoB skulle köras…

Liten införing i vad Road of Bones – aka RoB – är för nya Overlanding.nu läsare. Då Andreas och jag rekade rutter inför Fullvuxen träffen hösten 2016 så tyckte jag att detta spåret såg mycket intressant ut. Det var det… Vi tillbringade närmare 2,5 timmar i ett knappt 3km långt spår. Fastkörning på fastkörning i ca 30 graders värme med allt flygande och blodsugande jobbandes övertid runt oss. En luftfuktighet på dryga 398% och ett blodsocker på minus 47% gjorde detta till en rejäl utmaning – för oss ska tilläggas. Under Fullvuxenträffen så var det tre bilar som körde igenom det samma spåret på en knapp timme så häftigt var det lixom… Nå, det var ganska färska skogsmaskinspår i närheten så man kunde ju alltid hoppas på en favorit i repris från rekturen.

Jag tror att vi var totalt 8 av 12 bilar som gav sig ut i RoB ca klockan 22.00. Vi återvände till Camp ca 00.30! Japp, RoB levererade igen!

Hade det bara varit Håvards muskelbunt av en 42a så hade nog det tidigare rekordet grusats rejält men då vi kör under mottot ” alla ska hem ” så var det bara att vänta in övriga deltagare. Och det övriga deltagare sysslade med var ca följande: Hitta stora stenen i gyttjan och parkera bilen på den, samla alla timmerstockar man ser – och inte ser – för att plassera dem under bilen så att hjulen bara spinner, kränga av däcket från fälgen etc etc. Dvs det var full fest i skogen klockan mitt i natten. Men allt av detta avhjälptes i god team anda och med allt av medtagen utrustning vi hade till förfogande så hade vi kunnat fortsätta så hela helgen. Nu är det ju inte det Overlanding handlar om – det med att köra fast i surhål i guds fria natur – men det ger en enorm tillfredställelse när man som team klarar av att besegra allt det moder natur kastar över en.

Leriga och belåtna så återvände vi till lägret för att ta en stänkare och krypa till kojs.

Dagen efter så var det uppehåll när vi sent om sider kröp ur våra tält. Vi hade enats om en något fördröjd avresa grunnat festligheterna kvällen innan – det var inga protester på det.

Dag nummer två tog oss via Bron Är Sprängd och Tobbes Revenge till en mysig lunchplats där vi har haft Camp flera gånger och även två Julbord med NLCK.no. Efter lunch så styrde vi mot Torsby där vi fyllde upp både bilar och kylskåp för att sedan styra mot Bjurtjärnskojan. Då vädret var minst sagt fuktigt så tyckte vi att möjligheten att söka ly innomhus var tilltalande. Vändplatsen vid kojan ägnar sig dessutom ypperligt för det dryga tio-talet bilar gruppen bestod av.

Vi anlände Bjurtjärnskojan utan dramatik och då vi visste att det uppehåll i regnandet som rådde vid ankomst på inga sätt skulle vara för evigt, så hjälptes flera av oss åt med att rigga till en 10×5 meter pressenning som regnskydd vid grillplatsen. Inte en sekund för tidigt – då den sista tältlinan var knuten så öppnade sig himlen och hela platsen blev inhöljd av en magisk dimma. Mycket effektfullt!

Jag hade lovat entrecote, saltbakad potatis och baconrullad sparris till Andreas, Jonas och Ulven, något som skulle ta oändligt lång tid att servera. Jag är fortfarande osäker på varför allt med matlagning tog så lång tid denna helgen – jag var på inga sätt oinspirerad. Kanske lite okoncentrerad men det får ju finnas gränser? Hursomhelst, guttaboyz har ju varit ute och flugit förr så med hjälp av väntefilé, väntepølse och en del annat snacks så överlevde grabbarna kockens tröghet i köket. När vi väl kunde avnjuta middagen så hade ca 50% av deltagarna gått och lagt sig…

De av oss som satt uppe och njöt både stillheten och det helt fantstiska ögonblicket med en regntung skog inhöljd i dimma med en spegelblank tjärn som blickfång var i tyst samförstånd väldigt eniga om att detta är en av de många grunder till varför vi gör det vi gör.

Dag tre blev även det en dag med en lite senarelagd avresa. Normalt brukar vi klara att resa vid 0900 men det var en viss enighet om att ” varför jäkta? ”. Dagen skulle ta oss via gamla och redan kända spår till en del av Värmland vi inte har varit så ofta i, för att sedan återigen ta oss förbi Torsby och upp till Bosses Bodega.

Tre av bilarna valde att korta ner turen och återvända hemmåt vid ca lunch medans återstående nio bilar hittade ett ganska maffigt och nyligen använt skogstraktorspår en liten bit öst för Sunne. Med de senaste dygnens nederbörd färskt i minnet undrade både Eriksson och jag om vi stod framför en ny Road of Bones?!?

Som tur var så var det endast ett parti som bjöd på riktig utmaning i form av ett dike, lera och med en synnerligen skummelt plasserad sten mitt i. De tre första bilarna hade inte helt lätt att komma upp och jag, som givetvis höll kön, kan inte säga att jag såg fram emot att vara sist även i detta spåret.

Deltagarna ruljerade på platserna i vår konvoj och nu hade jag fått Fredrik från Trondheim framför mig. Fredrik körde en syster till Snövit så jag tänkte att klarar han det så klarar jag det. Vi kom lika lätt över diket bägge två! De 7 framförvarande bilarna hade gjort slarvsylta av de besvärliga kanterna så med moderat gaspådrag och relativt nya mud terrain däck så hade diket inte en chans. Skönt att återigen slippa åka snöre vilket självklart alla stod och hoppades på.

Vi satte återigen kursen mot Torsby för att möta upp Vebjørn och Stine som ” bara ” skulle på 40-års fest men hittade tid till lite Overlanding på hemvägen. Efter att återigen ha fyllt på med något litet i kylen så bar det iväg mot Bosses Bodega. För de som inte helt vet vad Bosses Bodega är så är det alltså en kalasfin grillstuga med gott om plats till mycket folk med en rejäl grillplats inne, kompletterat av stolar och bänkar till ca 30 personer. Ett av mina favoritställen att dra på tur till – helt klart.

Vägen dit skulle gå via Hageltantens gräsmatta och ett nytt spår som vi, Eriksson och jag, har snackat mycket om att testa. Nu gjorde vi det – rättelse – vi försökte göra det. Ett parti med lömskt grönt gräs visade sig vara allt annat än fast underlag. Erikssons Patrol sjönk ner som en sten och efter tre omtag – utvinchad av Tom Arne – så enades vi om att vi skulle ta revansch en annan gång – inte när det regnade och det återigen närmade sig middagstid med stormsteg. Kan det verkligen vara så? Att vi har lärt av misstagen??? Time will tell I guess…

Även utan detta nya spår så är snaromveien till Bosses fylld av spår där man gör bäst i att köra på lågväxeln, så besvikelsen över att sitta fast i gyttja i flera timmar var inte så stor bland deltagarna.

Vid anländandet till Bosses så strömmade regnet ner och jag valde att packa ur mat och kökstillbehör och lasta in det i Bosses hellre än att stressa med att fälla upp taktält, samt att få igång en eld och tända lite medhavda Primuslampor för att göra det så trevligt som möjligt.

Efter en timma ca så rådde det full cirkus runt elden då alla ville grilla på det rejält tilltagna gallret Bosses kök ståtar med. Då min dotter Alva börjar bli stor tjej och kan grilla sin egen pølse så njöt jag hellre ett glas med ädel druvsaft från Italien och preppade kvällens pytt-i-panna med alla de tillbehör som krävs: Rödbetor, Wasa Husman, prästost etc. När det äntligen blev plats till Muurikkan så gick det relativt fort att brassa på pytten och Eriksson och jag fick i oss middag innan klockan hade passerat 20.00 tror jag – kanske liiiite senare, jag skyller på druvsaften.

Dag nummer 4 var dagen för uppsplittring av den resterande gruppen. Tom Arne och Fredrik med familj satte kursen mot Trondheim, Vebjørn och Stine körde snabbaste vägen mot Oslo medans de resterande sju bilarna tog sig mot Oslo på lite mer krångliga vägar i ett milt sagt varierande väder. Lite nord för Östmark tackade Frode och Emil samt deras kamrater, för sig och nu var vi endast 4 bilar igen. Jag hade in i det sista hävdat att jag skulle åka hem tidigt. Under vägen så slog det mig att detta är sista turen på ett tag då Juni 2017 är en månad full av färdigställande för mig, vilket lämnar lite eller ingen tid till turer. Alltså var det bara att njuta av dagen och dra ut på det så länge jag hade samvete till.

De återstående fyra bilarna körde via riktigt mysiga grusväger i riktning C.berg där resan hade startat för 4 dagar sedan. Jag plottade flera fina platser på allt av GPSer i bilen som jag vill återvända till för att testa fiskelyckan eller bara för att se om det verkligen var så bra som det såg ut. Just det utlovade fisket till min dotter hade det blivit väldigt lite av så där har jag en viss förbättringspotential på kommande turer.

Väl framme i Charlottenberg valde Andreas, Thorstein och Øyvind att ta en paus och fylla på med en pizza eller två medans jag valde att fylla på mina hjul med luft i stället. Det är trist att man inte har råd att köra runt med de 18PSI/pund – knappa 1,3kg –  i däcken jag hade haft sedan första AirDown fyra dagar tidigare men på asfalt funkar det riktigt dåligt och däcken tar rejält med skada av det också. Vi tog farväl och plötsligt var jag och Alva alldeles ensamma på väg hem mot Kolbotn – fyllda av intryck och med riktigt fina upplevelser från de gångna fyra dagarna med ett helt fantastiskt gäng!

Stort tack till alla deltagare för dessa fina dagar och som vanligt ett extra stort tack till min vän och guidekollega Andreas Eriksson som har guidat förstaklassigt och samtidigt levererat bilder av galet bra kvalitét!

Över och Ut, Snövit och Wiberg

Tags
Show More

Jon Wiberg

Bosatt i Norge sedan år -97, just nu Kolbotn - ca 20km syd Oslo, ursprungligen från Göteborg. Far till tre glada barn som gillar att åka " pappabilen " och bo i tält :) Kör en Land Cruiser 120 2008 modell, införskaffades för ca 5 år sedan.

4 Comments

  1. Hej! Det här ser ju jättetrevligt ut! Försöker gärna hänga med nästa år. Har en Nissan Patrol -98 med snorkel, winsch etc, och en omodifierad Toyota Land Cruiser 100 -99 som jag ska ner till Marocko med i höst.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Close