Vi anlände Östmark utan större strapatser och ca samtidigt anlände Munken. Vi gjorde en kort avstickare till en ved-pushare jag hade snokat rätt på för att bunkra lite extra ved, sen var det rätt mot Bosses.
För att uppsumera en relativt lång resa fram till målet – 9km på 3,5 timmar 
– så var det sjukt mycket bogsering, vägbyggning med stora hjul, användande av kinetiskt rep ( bungy rope, snatch strap etc etc ) och dessvärre lite trasig bil så anlände vi Bosses klockan 22.30. De sista 300 metrarna tog 30 minuter… Mängden snö är helt ofattbar.
24.00 serverades grillad fläskkarré med potatisgratäng och rödvinskokta champinjoner ( en signaturrätt på Bosses ). Klockan 02.30 slocknade hela gänget och lovade varandra att vi skulle sova länge dagen efter…
08.30 var alla vakna… Då var det bara att koka kaffe och laga frukost. Ca klockan 11.00 så satte vi fast bilarna på parkeringen ( traditioner ska man hålla på ) och 11.30 så styrde vi ut i djupsnön. Vi fördelade oss på Håvards och min bil som var de bilarna med bäst förutsättningar för att inte fastna i all djupsnön. Vi följde ett skoterspår mot – ja, det var grejen – mot inget speciellt. Vi fightade för varenda meter. 1 meter fram, 1 meter tillbaka, 2 meter fram, 1 meter tillbaka. Så höll det på i ca 1,5 timmar innan jag frågade Håvard över radion om detta var väldigt smart. Hans svar var nekande så då vände vi bilarna – det var lite av ett projekt i en dryg meter med pudersnö – och åkte till butiken. Vägen till butiken, den vi hade plogat upp kvällen innan, såg ut som en stabil och fin vinterväg men skenet bedrog kraftigt. Minsta cm utanför spåren ledde osvikligt till att bilen skar ut i djupsnön med risken att fastna på underredet.
Kvällens middag blev Bosses gryta – en rätt vi komponerade i butiken. Bosses gryta är ett slags grov lapskojs med mer substans än just lapskojs. Det blev en succé . Långkok över öppen eld är väldigt tillfredsställande.
På avresedagen så snöade det i vanlig ordning. Inte sjukt mycket men så pass att det la sig ett tunt lager på vägen och gjorde vägen snorhal. Självklart så skulle tydligen traditionen med ” Wiberg i diket ” upprätthållas den också så när ” Pelle Röv som precis hittat sitt körkort i frukostblandningspaketet ” svängde rätt ut i vägen bakom en snödriva så var återigen valet med diket enkelt att ta. Snacka om att landa mjukt. Och återigen så drog gubbjäveln bara utan att ens kolla om det var ok med oss. Vad är det med folk där borta???? Håvard var tvungen att bogsera upp bilen bakåt då det var galet mycket snö framåt. 
Efter den lilla incidenten så gick färden hemåt utan mer dramatik.
En, återigen, fantastisk helg under ganska häftiga omständigheter med sköna gubbar.
