Från Overlanding.nu

Overlanding – Recon Fullvuxen 4×4

Historie Høydepunkter
  • Då en av höjdpunkterna närmar sig - Fullvuxen 4x4 tur - för vår hitills korta, men intensiva, livstid som forum och samlingsplats för alla som gillar att ta sina fordon på en tur - dvs Overlanding - så ville Mr Eriksson och jag ta en sista koll på spår och övernattningsplatser. Dessutom var/ är vi rätt mätta på semestertillvaron och behövde lite action. Vad funkar då bättre än att ta med sig valda delar av arvingarna, packa bilen och ge sig ut på tur med ursäkten till sin bättre halvdel än att - " Jamen för fan älskling, vi måste ju vara säkra på att grabbarna tycker det är värt att åka med oss och vill göra det igen! ".

0900 möttes vi på Alnabru och en liten timme senare så stannade vi till på Socker vägen och anpassade däcken till vad som komma skulle… Lite visste vi då vad som komma skulle :) .

Efter sedvanlig bunkring i C.berg så guidade Eriksson oss till denna Skans som jag glömt namnet på. En Skans/ fortifiering som byggdes mot slutet av WW2 mot det ockuperade Norge. Under tiden Eriksson redogjorde för funktioner så anrättade jag snabbt baguetter med mycket pålägg så vi hade lite bränsle i magen för färden vidare. Huvudmålet med denna Recon var att finna gott ägnade uppställningsplatser för 15!!! fullvuxna 4×4 bilar med möjlighet att slå upp tält och taktält. Det kräver lite plats men vi hade ett par alternativ var som skulle kollas.

_MG_3544.jpg.19908bafea748b0555b085d0a4922321

20160721_141025.jpg.5e5447278062bbd696406950c714f4e2

Overlanding och Off road körning har egentligen inget med varandra att göra men de har ändå något slags mycket avlägset släktskap med varandra. Att man behärskar den ena konsten betyder inte att man är självskriven mästare på den andra och vise versa. Däremot – så klart beroende på hur sugen man är på att utmana sig själv, ödet och bilen – menar jag att som Overlander så bör man utmana sin comfort zone med jämna mellanrum och vart fall när man inte befinner sig så långt undan hemmet och kvalificerad hjälp som man gärna gör i de Värmländska skogarna. Det kan hända att jag är lite bombastisk i mitt uttalande nu men om man leker sig lite med utrustningen, lär sig vad bilen går för och inte minst vad man själv klarar av så menar jag att man ställer bättre rustad för den där gången när det faktiskt inte finns något val – man måste bara fortsätta framåt oavsett hur jävligt det ser ut.

Att jag skriver detta är inte någon sorts urspårning från rapporten från våran Recontur, absolut inte. Det är för att eventuella purister inte ska tycka att Overlanding.nu är någon förtäckt samling lersprättare som inte har någon högre önskan än att sätta fast bilskrället i ett lerhål och gasa till något går åt helvete – det är också en aldrig så liten förvarning om vad som komma ska ;) .

20160721_112302.jpg.cf22b63f6c25a6edd7e98a497bc738bf

Efter avnjuten lunch visar mr Eriksson mig lite snabbt vart vi ska nu. Det visar sig att jag har en helt ok camp i närheten där vi har bott med flera bilar tidigare och det ligger helt vid en sjö. Perfekt! VI ska bara genom ett litet traktsorspår först och så några kilometrar på grusväg. Inga konstigheter, som ungdomarna säger. Vi städar undan lunchen och rasar av gårde.

När vi kommer fram till traktorspåret så ser vi att det är en ganska stor traktor som har kört där – betydligt större än 35″ ialla fall. Jaja, gud älskar inga fega och allt det där. Det går att lägga ena hjulet på mittsträngen och det andra vid sidan av traktårspåret. Det skulle visa sig vara en liten trend denna strålande eftermiddag i de Värmländska skogarna…

_MG_3549.jpg.75bd2110cf20cd6453f347dd52b40043

Det var givetvis inte hela tiden man kunde köra vid sidan av spåret. Någon dum fan hade ju planterat träd och annat skit mitt i skogen, hört något så dumt? Då kom det där riktigt kritiska ögonblicken när man var tvungen att kryssa de 45-70cm djupa traktorspåren utan att hänga bilen. Det gick jättebra flera gånger… Sen gick det inte alls :) .

_MG_3552.jpg.5a430c217514839f5993c5a04b446568

Plötsligt så glider Erikssons Nissan ner i det ena spåret som var så mjukt att när jag provgick det med mina episka expeditionssandaler ( irioni!!! ) så gurglade leran upp mellan tårna. Vem f-n har på sig sandaler och shorts mitt i skogen där allt av bromsar, klägg, bitingar generellt, fan och hans oldermor jobbar övertid för att tömma en stackare på blod och vara till allmän irritation??? Jo, jag. Och för att make a statement så hade jag det på hela turen :) . Kommer tillbaka till det…

Där stod 3 ton med stål och spann med hjulen som en skalbagge på rygg ungefär. Jaha, då tar vi fram spaden då. Vilken spade? Den där du vet som ” alla ” har med sig. Aaaahaa, den ja. Vet du var man kan handla sådana för jag har ingen. Inte du heller nä… Men du, jag har vinch, ska vi inte bara ta och pröva den då?

Fram med allt det där som man helst inte vill använda men alltid har med sig i lådan på taket ( snart kompletterat med en ihopfällbar bajsochsättasigfast spade :) ), dvs treeslung, ryckstropp, shacklar och block. Efter några kritiska moment så började Patrolen röra på sig och kom loss så hjulen fick fäste igen. Eriksson tog lite sats, valde spår med omhu och for i väg med leran sprutande om sig.

Fördelen med att köra som nummer två är att du vet precis var man inte ska köra så Snövit smet förbi utan större problem. Kan hända att min stackars folie fick ett par extra kärleksbett men de syns ändå inte bland resten av reporna vi fick denna turen… Oo.

20160721_145137.jpg.5cf98e8955dad5d919aa8c851caec823

Väl ute ur bushen så stannade vi och försökte återfå vätskebalansen i kropparna med pissljumen Coca Cola. Det smakar fantastiskt gott när man är riktigt törstig och det är hundra och helvete grader varmt ute samtidigt som Värmlands alla oknytt flyger runt och gör livet besvärligt. Känslan av att ha vunnit över moder jord kryddade den ljumna colan oxå!

En snabb inspektion av bilarna visade att det enda som blivit stukat var ägarnas självkänsla så färden kunde gå vidare.

20160721_151420.jpg.d52bd96f3bcbbde62251c1669ca4bcf2

Klockan var nu ca 15.30 och vi var egentligen rätt klara för att köra rätt mot Camp för att ta ett bad och laga god mat. På vägen så säger jag att det går ett alternativt spår till Camp som vi inte vågade testa förra gången jag var här – andelen orginalbilar var större då. Vi blir eniga om att åka och kolla på det.

Alla som har åkt alpint vet att man inte åker sista åket – det gäller tamigfaen när det kommer till Overlanding oxå…

Spåret ser väldigt odramatiskt ut i början – gräsbevuxet traktorspår som lite mysigt så där, slingrar sig in genom skogen. Kan man ha mer fel?

20160721_153635.jpg.0c86ec1f6bb39c73dbf4ef5024ec7d3e

Spåret är 1,7km långt. Vi körde in på det ca klockan 15.30 – vi kom ut på gruset på andra sidan klockan 18.20… I början var det inte så väldigt dramatiskt – vi snackar om de 20 första metrarna. Då började Snövits antispinn knorra lite men inte värre än att jag fick placerat bilen som jag ville, dvs gränsla skogstraktorspåret. Så rullade jag då väldigt sakta vidare med full konsentration på var hjulen befann sig. I bland så var det väldigt mjukt och bilen började kana lite. Här tror jag att all snökörning kan ha gett resultat – hjulen får aldrig spinna i djup snö – då gräver man ner sig med en gång. Dvs jag var superlätt på foten och reagerade vid minsta kursändring. Efter någon minut eller så så kollar jag backspegeln men där var ingen Patrol. Jag ropar på radion och frågar hur det går – jodå, Eriksson är på väg men det var ett fuktigt parti som stökade lite. Ca samtidigt så brakar hans högra bakhjul ner i traktorspåret och det går framåt i en meter till innan bilen hittar, kanske en av Värmlands största?, stenar och lägger sig att vila på den… Jahaja. Efter lite hårda ord om alltings jävlighet – självklart ackompanjerade av de förbannade bitingarna som flög runt oss i miljontal – så börjar vi resolut att bygga en bro av stenar som bilen ska kunna köra upp på så den hamnar uppe på spåret igen ( körbroar står på årets Julklappslista – absolut! ). Efter ca 5 försök så kommer bilen upp med ett rytande för att ganska snabbt hitta en, om möjligt, ännu större sten att lägga sig att vila på.

20160721_153704.jpg.f013baf66e6d15674919736aab1276b8

Nu kan man väl säga att det börjar bli lite tryckt – inte dålig, men tryckt – stämning i gruppen. Mitt blodsocker är fortfarande helt ok, jag fyller nämligen på med pissljumen Cola så fort tillfälle ges så jag ser kanske lite ljusare på situationen än vad Mr Eriksson gör. Vi behöver ju bara få lite mer stenar under hjulen och dra bilen med vinchen så kommer den nog. Jamen hur ska vi få vinchat då? Vinchen sitter ju fram på bilen. Hmmm, det går väl att vända någonstans? Lätt uppgiven så säger mr Eriksson att han blir med jämte min bil till fots så får vi se hur spåret ser ut längre fram. Det ska tilläggas att vi har kommit ca 2-300 meter in på det spår som vi då inte vet att är just 1,7km långt. Det enda vi vet är att detta kommer att ta sjukt lång tid. Efter ca 100 meter hittar vi ett ställe där det faktiskt går att vända Snövit utan alltför mycket risk att fastna. Jag kränger runt den gamla damen – hon får ytterligare ett par fina battlescars i folien – och styr tillbaka mot Erikssons Patrol. Tanken om att låta mig köra hela vägen själv för att tillkalla hjälp hos någon lokal traktorbonde har han – tacka gud – slagit ifrån sig.

Vinchlinan räcker med ett nödskrik hela vägen fram till Andreas bil och med hjälp av en hel hög med stenar så får hans hjul det lyft de behöver för att komma över stenen som bilen vilar på. Nu fokuserar vi stenhårt på att hålla hans bil på riktig plats, dvs gränsle över spåret.

_MG_3574.jpg.5fdd5d5f2f0ad95da1984c2e7e09e8f8 _MG_3575.jpg.c53b2e232c25cc704940b7ccb147e642

Med lite assistans så får jag vänt bilen på nytt och vi börjar färden vidare mot gruset. Skulle det gå så smooth som det gjorde de nästa 150-200 metrarna – ikke faen som man säger! Spåret var självklart vattensjukt på sina ställen och då rasade bilarna osvikligt ner och fastnade – fram med vinchen igen och medans hjulen spann upp gyttja så grodor och salamandrar flög åt alla håll så åt vi oss sakta men säkert fram, meter för meter. När så ett nedfallet träd stoppade färden så kände jag plötsligt att jag var mitt i ett ExpeditionOverland moment. Alla som har sett denna fantastiska – om än dock väldigt Amerikanska – filmproduktion, har sett hur grabbarna kämpar sig fram genom Alaskas vildmark med motorsågar, MaxxTrax, vinchar och hela baletten. De gör dessutom detta i högupplöst superslowmotion och det ser bara så jävla rätt ut.

Team Overlanding.nu hade en kort ihopfällbar såg – inhandlad på Biltema – lågt blodsocker ( även jag hade börjat krokna vid detta laget ), den annars ständigt fotande Mr Eriksson var upptagen med att få väck träd från vägen och den enda Crew vi hade var de ständigt närvarande bitingarna. De attraheras om möjligt ännu mer av svett vilket det fanns i rikliga mängder då det var runt 27 grader, 249% luftfuktighet och dessutom en god del hårt kroppsarbete inblandat i att få bilarna framåt… What´s not to like :) !

Som redan skrivet – detta på gick i större delen av tre timmar och när vi äntligen kom fram till Camp så var detta det första som hände – eller rättare sagt – det andra som hände. Det första var givetvis en av Erikssons nya kylskåp, iskallt kylda Carlsberg – I know it´s the best beer in the World, stryk probably.

20160721_200749.jpg.96e6d78a25d976841e89bf534c9bce5f

Efter att ha badat ordentligt länge och njutit av den iskalla pilsnern så orkade vi rigga camp och starta med middag.

För att ge creds till bidragen i Overland Cooking så skulle här lagas Sjömansbiff a la Mecki. Inte bara det, den skulle tillberedas i en gåva från min turkamrat TurboKai här på forumet – mycket creds här på forumet ska sägas ;) .

_MG_3586.jpg.c55948124c25dc46055ea8cafc2d7beb 20160721_203828.jpg.afe2958ffbfc4bbeefcc5ba452b11a2b

Mätta och inte så lite belåtna så slog vi oss ner i stolarna, snackade till allt för länge på kvällen och njöt av att vara In Da Bush igen.

20160722_010947.jpg.359e16bae8feb1094bc2ee0791b0f848

This is why I Overland ;) .

_MG_3594.jpg.f4e3d6eb1e579b92789dfbf33894816d

Dagen efter så vaknar vi till samma fantastiska väder som dagen innan. Jag noterade att ca klockan 0930 var det 24 grader! En ny varm dag således – guttaboyz som jobbade med blodsugning var självklart på plats och följde varje meter av expeditionen…

När vi anlände Camp på kvällen innan så stod det en tysk Overlander parkerad precis där vi tänkte slå läger. Ägaren till bilen, Thomas, kom fram senare på kva¨llen och presenterade sig och vi snackade om turer, vart de var på väg, var de hade varit etc etc. Han hade sin 18 månaders baby med sig – snacka om att få det med modermjölken! :) . Vid ca 0900 så kom Thomas, hans familj och inte minst, hans bil förbi och sa hej då.

Eriksson delar inte ut p-böter – han promotar Overlanding.nu till zee Germans ;) .

20160722_092557.jpg.2474db588c0df32a82279e033aa156d1 20160722_092625.jpg.07e234f0bfbd68943fbbdb3edd555f77

Denna lilla nätta pjäsen hade Thomas kört en god del i Libyen med – även när broder Khadaffi röjde på som bäst. HAn körde som servicebil åt något av teamen i något ökenrally om jag fick med mig allt?!?! Med ett förbruk på – som han sa – oavsett om jag står still eller ligger i 90km/h på motorväg – endast 2,7liter/mil så var ju det som hittat. Han hade skrämt upp den med ca 220hk från 160hk tror jag. Han var en väldigt hygglig karl – vi skickade honom till Dalarna och Mora. Lots and lots of culture där you see. And don´t forget to by very famous Dalahäst, strange looking in orange färg. Often colured in kurbits, yes it´s a special mönster – very nice looking. Vi Overlanders, vi kan kommunicera med varandra och ge varandra oumbärliga tips vi :) !

Efter ett morgondopp i sjön så slängde vi oss in i bilarna igen – vi hade ju ändå ganska mycket kvar att recognosera. Efter inte alltför lång tid kom vi fram till ett spår/ traktorväg vi ville titta lite på. Med gårdagens händelse friskt i minnet så sa vi – en annan gång, kanske! Det såg ut som om det hade blivit repris och är det något alla hatar så är det just dåliga repriser. Det blev grymt mysig trolls granskog istället.

20160722_111835.jpg.a115bfaf26038ba30969f832e342b6f1 20160722_111855.jpg.3566c7de9254cf72ae537465cafc9d6e

Sen bar det av till ett område där jag har varit innan men missat denna superfina lägerplats. Det ligger vid en liten tjärn och där är en fin skogskoja som står öppen hela året – anar jag att årets Overlanding julbord kommer att hållas här??? ;) . Vi tog en snabb lunch/ brunch ( alla var inte så sugna på frukost när vi vaknade ) bestående av Mamma Scans kjöttbullar och potatissallad avnjuten i skuggan av Snövits FoxWing. Bitingarna gillade skuggan dem med men de är lättare att handskas med när man får sitta i just skugga känns det som.

20160722_131904.jpg.ae1ba055c2e4d74665b11a741df4b525

Sen körde vi via grusvägar ut till 45an och vidare upp till Torsby. Från Torsby körde vi upp mot en sjö för att ta ett snabbt bad men när vi väl kom fram så visade det sig att stranden bestod av något från filmen ” Skräcken från den Svarta Lagunen ” så badning utgick med höga knälyft. När vi ändå satt där så frågade jag om vi inte skulle åka upp till vändplatsen i närheten för att se om det kanske gick något körbart vidare mot traktorspåret, som både Eriksson och jag hade på våra kartor, vilket såg ut att nästan ansluta vändplatsen.

Vis av skadan dagen innan så rekade Eriksson spåret till fots – han kom tillbaka med ett stort smil  – det är lugnt, vi kör. Det visade sig vara någon form för skoterled men var lagom bred och inte för blöt för att kunna smyga fram på. Ett riktigt ok spår.

Här är dessvärre mina bilder slut så jag avslutar rapporten här – det kommer en kort film från turen oxå, stay tuned!

Ca här körde vi :) .

57939d788efc8_Kartversikt.JPG.6073197cdd5eba31fdb41c466b023e75

Stort tack till min turkamrat Andreas Eriksson, våra söner och inte minst våra bilar som tog oss tryggt fram och tillbaka! En helt fantastisk tur!

Show More

Jon Wiberg

Bosatt i Norge sedan år -97, just nu Kolbotn - ca 20km syd Oslo, ursprungligen från Göteborg. Far till tre glada barn som gillar att åka " pappabilen " och bo i tält :) Kör en Land Cruiser 120 2008 modell, införskaffades för ca 5 år sedan.

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *

Back to top button