MrWIB

Dag 24, 29/6 Vale Efter en god natts sömn vaknar vi och jag känner vemodet komma lite granna, detta är första dagen på väg hemåt. Tills nu har vi bara kört längre och längre bort, men nu vänds alltså kosan hemåt. Först en god frukost med selfiepinne Sen är det bara att komma ut ur den ”farliga” Tbilisi trafiken och efter det är det full fart. Inte mycket händer innan det börjar bli dags för lunch. Vi är så avslappnade i att vår resa lider mot sitt slut, att vi fyllt kylen med vin (att ge bort, oroa er inte ), så att laga mat själva är endast vid extrem nödsituation (havregrynsgröt). Och ni vet hur det är: när man inte behöver det, finns det överallt, när man behöver det, finns det ingenstans … Så vårt letande efter restauranger var ganska lönlöst kändes det som. I ren desperation så svängde vi av vid vad som såg ut som en byggarbetsplats, men det fanns trots allt en restaurangskylt vid vägen Jodå, det var en restaurang och de hade öppet, pjuuu! Nu var det så att vi började sina på kontanter också, så vi fick blotta strupen och visa hur mycket vi hade (70 pengar) och be om mat för max så mycket . Nemas problemas sa han (kanske på Georgiska) och kom ut med en håv. Det var då vi insåg att det jag faktiskt (dumstrut på) trodde var pooler, var bassänger med massa fisk i. Man fick peka ut vilken fisk man ville äta Lucky four … Efter en stunds väntan Så kom de lyckliga fyra in Jättegott, och vilken tur att allt slutade på 67 pengar Vi inspekterar ägorna och fisken i bassängerna Mycket fisk var det Roligt och bra upplägg på restaurangen, snacka om färsk fisk! Eftersom det inte skulle bli mer skogskörning så fick sig bilen en välbehövlig tvätt Lite senare var vi framme vid dagens mål, nämligen detta trevliga hotell Där vi kvarterade in oss Lite senare kom ägaren och frågade om vi ville köra in bilen på gården, det ville vi gärna göra. Trygg parkering uppskattas alltid! Sen var det dags för middag Denna gången utan vare sig hundar eller kossor, men de var ersatta med Inte mitt favoritdjur, men what to do what to do. Äntligen dags att beställa Jag tror jag pekade på en av varje, men när jag ville ha två kycklingar tyckte servitrisen att det nog skulle räcka med en … det gjorde det Sen var det rast och vila till nästa dag.

Skönt att en till i familjen vet varför man skall köra "på" spåren, inte i Den 15de bilen kommer få det svårt på er tur, jag kanske skall bilda kö som den 16de ...

Jaha, där ser man, trist! Det slapp vi 2012. Det var en av de skönaste sakerna med Island, slippa betala för allt. Men håller med dig, vi betalade också runt 30k för färjan (4 pers) och det kan man leva med. Det jag inte riktigt räknat med var att vi käkade mat för runt 10k på färjan ToR, men det kan man nog klara sig på mindre om man vill.

Dag 23, 28/6 Tbilisi Dags att turista! Efter en supersmaskig frukost med bland annat piroger, så är vi sjukt laddade att få uppleva Tbilisi När vi går ut från hotellet kan jag inte låta bli att beundra deras elnät Vi bodde som sagt centralt och bra så det var inga problem att promenera dit vi ville, vilket var till linbanan för att ta oss upp till toppen av ett berg, där är det bra utsikt och även (en staty av) gudinnan som vaktar Tbilisi finns där. Off we gå Bro, känd från TV Linbana Det skulle visa sig att de har ganska konstiga tider på sina turistattraktioner, så den öppnade inte förrän klockan 1100. Men trots det, så kom hon som sålde biljetter ca 5 minuter försent och fick gå förbi hela den kön som stod och väntade på att få åka Upp åkte vi Snygg hatt … Gudinnan Sen valde vi att gå ner istället för att slappa ner i linbanan, backen var superbrant! Det var så jobbigt att vi fick vika av halvvägs för att fylla på depåerna Gimme food! Så här brant var det En inte så god milkshake senare så fortsatte vi vår färd nedåt Inga turister här inte Nämnt att B tycker om hundar? Efter lite vandrande var det dags för lunch (igen! vi gör inte mycket annat än äter verkar det som) Sjukt bra ställe detta! Allt var superekologiskt och gott! Kött att dö för hade de, och det hade ju kossan gjort … Sorry. Tvärs över gatan från restaurangen fanns en godisbutik där tre bistra män gjorde godis Gott var det! Efter påfyllning var vi redo att fortsätta vår utforskning av staden. Vi gick till bron Som ni kanske har noterat har det försökts med selfies då och då, jag hittade nu det som skulle göra livet lite enklare … Jag vet inte vem som är lyckligast, försäljaren eller jag, men nu var selfiesticken i min ägo. En ny era kunde inledas Eftersom bilen gnisslade något alldeles fruktansvärt från höger framhjul i farter under 60-70km/h, så hade vi bestämt att jag skulle åka till Toyota Tbilisi under dagen och få det undersökt. Då slapp ju familjen sitta och vänta på ett nytt Toyota center och kunde göra vad de ville istället. Nu är tydligen familjen så förstörd att alla ville åka med till Toyota och titta På vägen till bilen gick vi förbi det lokala snabbköpet De har tydligen inte hört talas om att energidricka och alkohol kan vara skadligt här Om man gångrar dessa priserna med ca 3,7 så får man svenska priser, inte konstigt att alla Georgier röker, hade jag också gjort med de priserna På väg till hotellet Vid hotellet Tänk vad en pinne kan göra livet roligt! Sen åkte vi till Toyota center i Tbilisi, det enda i Georgien om jag förstått det hela rätt. Stort och fint var det med utmärkt service. Under tiden fru och barn, fikade på deras cafe och shoppade i deras gift shop Var jag ute i den superstora servicehallen och tittade på när de undersökte bilen Nästan bara LCs servades, och de flesta av nyare modell Mekanikern jag fick tilldelad efter en stunds väntan gav sig i kast med oljudet, först genom en okulär kontroll. Sen bända och peta på saker som skulle kunna vara källan. När inget hittades, tog vi en sväng ut för att han skulle kunna höra. Först lyssnade han genom den öppna rutan, sedan hängde han sig ut genom rutan. Efter det öppnade han dörren och hängde sig ut, allt medan jag körde i maklig takt på en skumpig grusväg. Tillslut så bad han mig stanna så han kunde gå ut och gå bredvid bilen och lyssna. När han var nöjd så körde vi tillbaka, hissade upp bilen och gjorde om proceduren ovan med bändande osv. När han snurrade på hjulen så gnisslade det lite från vänster hjul, aha, det är vänster som gnisslar fast det låter från höger … Han smorde lite och sen tillkallade sin chef som lyssnade och sen skällde lite på honom, man måste kontrollera det man åtgärdat för att vara 100% säker. Så ut på en ny kontroll runda, nä det var inte fixat, det var höger hjul som lät. Tillbaka in, hissa upp, bända, plocka av hjulet och bända. Nothing! Mitt högra framhjul är ”rock solid” och varifrån gnisslet kommer är höljt i dunkel. Under +35C låter det inget, så nått som expanderar i värme är det klart. Men ingen kan förklara, gissningen från Toyota i Sverige är att det är gummibälgen som låter och i dagsläget är jag beredd att tro på det. Inget fel på verken höger eller vänster framhjul var det viktiga att få reda på inför 5000km körningen hemåt. Önskade att jag hade liter bilder från den körande undersökningen, men då hade jag fullt upp med att köra, att då ta upp mobilen och fota kändes inte korrekt Eftersom all betalning på Toyota sker med cash, de har bankomater inne på centrat, så kom det ganska tungt beväpnad polis (och hämtade/lämnade pengar?) som en viss B ville bli fotad med, klart att de ställde upp Nöjda med att bilen är frisk förutom lite gnäll, så firades det på McD efter önskemål* från barnen (*jag måste skriva så för att behålla mitt rykte som hälsosam). När vi kommit hem till hotellet alldeles mätta och lyckliga över att bilen var hel, så gick vi ner på stan för att äta lite avskedsdessert. Klutten och pappan tränar på coola poser samtidigt som man tar selfie, svårt … Några timmar senare så har vi ätit tårtor och druckit milkshakes för en Georgisk månadslön och drar oss hemåt för att sova gott

Dag 22, 27/6 Tbilisi Vaknar upp i värme för första gången på länge, nätterna på högre höjd var som sagt ganska kalla. Maria går till forsen och tvättar sig, varpå hon nästan åker med, den är ganska kraftig. För att få upp aptiten så går B och jag ner och kastar mackor Man inser att man är lite bortskämd när man klagar på denna utsikt Efter frukost så passar jag på att smörja bilens knutar lite, andra gången denna resa. Det har blivit en del badande för bilen trots allt. Sen bär det av mot Tbilisi. Egentligen skulle vi till gruvan, men med lite oflyt så är det måndag och det är den enda dagen på veckan då det är stängt … Vi åker förbi och tittar just in case, men det enda som finns där är en tjock farbror i linne och en 1 liters ölflaska i ena handen som korsar armarna, stängt med andra ord. Klockan är 10 på morgonen … När det e dags för lunch så stannar vi vid en vägkrog, de har pizza Även annat gott som vi smaskar i oss. När vi kommit in och satt oss på de vita stolarna, inser jag att den vita skjortan jag satte på mig för dryga veckan sedan är inte så vit längre, dessutom med ett brännhål på ryggen. Så jag drar mig ut och byter, till en ny vit skjorta, som jag tio minuter senare spiller tomatsås på … Efter lunchen stannar vi och köper frukt längs vägen, detta kilo(?) med hallon kostade max 20kr, inkl korg Innan vi kommer till Tbilisi så är den en sak till att besöka, Stalin museet. Lite konstigt, men har man vunnit andra världskriget så har man. De är tydligen ganska ambivalenta när det gäller Stalin i Georgien. Alla vet ju vad han gjorde före under och efter kriget, men han besegrade torts allt Herr H verkar de tänka. Några likheter? Posing framför Farbror S Museet hade bara text på georgiska och ryska, så det var mest titta på bilder, tavlor mm och försöka förklara för barnen var när och hur. Men kan erkänna att jag inte har full koll på Stalin och hans framfart. Det som museet gav, var en god bild av deras ambitioner i att göra snygga elinstallationer Bulan drömmer nu även om att bli vakt i Georgien, för: De gör ju ingenting, förutom att spela på sina telefoner! Vilket de faktiskt inte gjorde. Så håll er väl med B så kanske han kan fixa gratis intreäde om några år Några försöker i vilket fall sälja på hans namn, Stalin Supermarket, det ni! Kunde inte hålla mig, trots nära nykterist så måste man ju ha en Smakar säkert jättebra! Efter denna upplevelse var vi tvugna att svalka ner oss lite med en glass Och sen full fart framåt Nu är det riktig civilisation och motorväg ibland, roligt är (eftersom det var dit vi tänkt åka från början) denna vägskylt. Så ”nära” och ändå så långt ifrån … När vi kommer till Tbilisi så blir jag snabbt påmind om Georgiernas körstil, alla på en gång, minst två bilar per fil, inga regler, tuta lite random. Men sakta men säkert tar vi oss till vårt hotell som ligger väldigt central och bra skulle det visa sig. Checkar in, duschar! och pustar ut lite, sen dags för middag. Tar ett fint ställe med utsikt över staden för att fira återkomsten till civilisationen. Dagen avslutas med bild på cool limo

Dag 21, 26/6 Tsana Vaknar upp väl utsövd efter en natt i total harmoni, vilket ärligt talat saknats lite det senaste. Stoppar ut huvudet och ser att det är en molnfri himmel, det är löjligt vackert! Hoppar ut och tar lite foton, inte för att de gör naturen och omgivningen rättvisa. Hela platsen med den klara luften, forsen bredvid och allt är lite magiskt Efter lite fotande så vankas det frukost. Jag är så inne i fotandet att jag till och med försöker mig på lite ”konst-foto” Japp, vi har färgkodade mat och dryckeskärl, nog så viktigt när mat och dryck skall fördelas snabbt till rätt person i pressade situationer Det började med mitt bokstavskombinationsbehov av ordning och reda, men nu tycker även resten av familjen det är bra, pjuuuu, nästan normalt. Till och med att diska är ett nöje i sådan miljö (tror jag …) Sedan började marken mullra, och så kom de … Davit hade förvarnat oss om att det skulle komma kossor, och dagen innan hade de gått åt andra hållet. Men nu var de lite fler och större! Vet inte om man kan avgöra, denna tjuren var en best! Som tur var, var den snäll och slickade/slukade min hand och tyckte om att bli kliad Jag tror vi fann varandra i stenstaplingen Lycklig familj som överlevde den stora ko-vandringen Sen var det tyvärr dags att bryta upp från denna, utan tvekan, vackraste campingspot vi hittills har bott på. Men vi var ju ”tvungna” att rör på oss, tid är tyvärr alltid en bristvara. Körde genom super vackert landskap och natur, på bitvis riktigt dåliga vägar Hela tiden med de massiva bergen i bakgrunden Tur att stenen inte är mycket större … Har jag sagt att det var mycket vatten på vägarna? Så småningom kom vi till ett område som är känt för sitt mineralvatten Just här var det kanske lite väl rikt på järn och annat, smakade bra men luktade prutt! Det blev ingen bunkring här Vi körde ner för berget och naturen blev lummigare och lummigare Sen var det dags för lunch, och är det inte kossor så är det uteliggarhundar som kommer på besök Den blev väldigt glad över lite bröd och annat som vi delade med den. Vägen var som sagt riktigt dålig emellanåt med lågt lufttryck i däcken och lågväxel för att kunna slira sig fram. En stund efter lunchen möter vi denna LC med påhängd bo-modul Det är en tysk och vi stannar till och hejar lite. Är vägen dålig längre fram frågar jag, ja jättedålig säger han. Är vägen dålig längre fram frågar han, ja den är ganska dålig svarar jag. Men vi är båda överens att med resp bil så skall det inte vara några konstigheter. Grejen är att vi fick bara bättre och bättre väg, så jag undrade i mitt stilla sinne vad han tänkte om vägen som de kom till … Det är svårt det där med råd och tips, alla har ju sina preferenser, erfarenheter och riskvillighet. Jag hoppas han kom fram dit han skulle i vilket fall! Efter ytterligare lite körande nerför berget Kom vi så småningom ut i en större by/stad, Lentekhi, som är Georgiens ”huvudstad” när det gäller minrealvatten. Efter lite letande, då vi bland annat körde förbi denna grisfamilj, måste fotas Hittade vi källan till evig ungdom, eller i vilket fall gratis mineralvatten Mineralvatten är gott i små doser, men vi tog bara varsin dricksflaska. För matlagning mm så stannade vi vid denna källa och bunkrade Sen skulle det egentligen ha varit saltgrottor på schemat, men klockan har sprungit ifrån oss lite och vi bestämmer oss istället för att slå tidig camp och bada istället. Davit har rekommenderat ett bra campingställe vid en sjö. Efter lite körande och letande så är vi vid rätt väg och svänger av landsvägen mot en by som jag glömt namnet på. Vägen till byn är ganska lång 6-7km och väldigt stening, så det tar sin tid. Direkt efter byn så skall det finnas en väg ner till en sjö och där skall campingplatsen finnas. Vi kör genom byn och ser ingen väg ner, utan vi fortsätter på ”huvudvägen”. Kör förbi ett par killar med fisknät över axlarna, varav den ena kan hjälplig engelska. Vi frågar efter vägen till sjön och ”swim”, han skiner upp och pekar rakt fram. OK, vi tackar för hjälpen och fortsätter. Vägen har avstick här och där, men vi fortsätter på huvudvägen och efter en del svängande fram, och tillbaka kommer vi till en fors. Här gör jag så som jag tydligen har lärt mina barn att man inte skall göra, med tanke på deras kommentarer efteråt Forsen ser inte så farlig ut, ca 5meter bred, och hur djup kan den vara liksom … Så jag kör bara ner i ”hög” fart (kanske 10km/h istället för de mer normala max 5km/h), ingen lågväxel och ingen diffspärr i. Och jävlar vad hjärtat hoppar och det knyter sig i magen när motorhuven försvinner ner under vattenytan! Inga bilder som ni förstår Som tur var, var det bara en grop och resten av överfarten går utan problem. Men i min panik så börjar jag rycka i växelspaken och lägger i friläge så bilen stannar helt. Tja, som en reminder till mig själv att chansa aldrig! Se hela tiden till att ha kontroll på vad som sker och varför. Var förberedd! Nåja efter den lilla forsen så kommer vi till en stängd grind. Efter att ha lämnat bilen och rekat till fots konstaterar jag att det finns en fiskodling där … Inte mycket att simma i Lite besvikna så vänder vi om, korsar forsen med lågväxel i Möter ett par gubbar som håller på att packa slanor i sin bil Frågar dem efter sjön och de pekar tillbaka mot byn och säger 2-3km, kan vara 2-300m också. Svårt att veta eftersom de nickar jakande på bägge distanserna när jag frågar. Men två till tre fingrar bort är det i vilket fall. Vi kör ditåt och möter då återigen killarna med fisknät. Stannar och säger att sjön ligger ditåt, nej nej säger killen som kan engelska. Vi skall till sjön, följ med oss. Ok, säger vi. Eftersom de går och vi kör bil och de säger att sjön bara ligger 2-300m bort så stannar vi bilen och tar bara med badkläder. Efter ca 500m så börjar vi ana att de inte kan detta med avstånd så bra, men det är ju bara att hänga på. Vi kommer till en sjukt ranglig hängbro, som svajar betänkligt när man går över Men de använder den, och en av killarna är vänlig nog att hålla Bulan i handen när de går över. Snälla killar! Men tyvärr visar det sig att på andra sidan bron så ligger fiskodlingen … De pekar vidare att gå bort så finns det en sjö. Jaha säger vi och går ditåt, kommer till en ”sjö”, stor smutsig damm skulle jag vilja kalla det. Nä säger vi och går tillbaka till bilen. Sådan extrem lust till att bada kommer vi aldrig att få Efter den knappa kilometer långa vandringen tillbaka inser vi att det kommer inte att bli bad vid vacker strand idag, och att vi borde ha ätit för någon timme sedan. Bulan hade önskat köttbullar och makaroner, och i sin strävan att klema bort pojken så har hans ömma mor köpt kebabpinnar som hon delar till köttbullar. Detta äts ivrigt upp och sen är det dags att tänka på att hitta ett ställe för natten, nu när vi inte hittade dit vi skulle. Men först måste det bunkras vatten igen, som tur var ligger det en vattenkälla bara några hundra meter bort, så jag tar bilen bort för att fylla den stora dunken. När det är klart så kommer Maria gående och skall fylla på lite mer flaskor. På vägen tillbaka är jag tydligen i helt andra tankar och missar vår matplats, jag inser detta efter några hundra meter för långt och vänder. När jag kommer tillbaka så är Maria och Klutten där men inte Bulan! Jag frågar Klutten vart Bulan gått, men han vet inte riktigt, efter dig eller mamma … Men jag hade inte sett honom på vägen tillbaka och inte M heller. Den paniken! Till råga på allt började det att skymma lite, ännu mer panikkänsla. Körde så fort bilen och vägen tillät tillbaka därifrån jag kommit när jag körde för långt. Tutandes och ropandes på Bulan, körde kanske en kilometer och vände sedan, så långt skulle han inte hunnit. När jag kommer tillbaka till matplatsen är Bulan där. Hur han och M kunnat missa varandra när de gick på samma väg på en sträcka av några hundra meter kommer vi aldrig att få reda på. Men de hade missat varandra och B hade kommit till några vänliga damer som vi sett innan och som var ute och rastade sina kossor. De hade hundar också, så där hade B fastnat lite. Sen förstod han att de pekade åt vårat håll eftersom de förstod att han letade efter sin mamma. Otäckt, men det löste sig på bästa sätt. Bulan hade gått efter mamma när jag körde förbi där de satt, han blev orolig då, kunde ju inte veta att jag satt och tänkte på annat. Efter lite andhämtning så packar vi in det sista i bilen och kör neråt igen för att leta efter boplats. Det tar några kilometer, men tillslut så chansar vi och svänger av vägen ner mot forsen och där finns det en alldeles ypperlig rastplats, onekligen gjord för camping/fest. Kanske inte den mysigaste platsen, men folkfritt och bilen fick plats Som slutknorr kan meddelas att sedan Davit var där, så har fiskodlingen tillkommit (mha EU) och några vägar har dragits om, därför stämde inte hans beskrivning med verkligheten. Medan vi var där så ringde han folk i byn och pratade med dem så de kunde visa oss rätt, men efter middag och "borttappning" av Bulan ville vi bara sova. Jag orkade inte mer vägvisning. Men har sett bilder från rätt ställe och det ser grymt ut, får bli nästa gång

Kan bara hålla med Lars ang resa på Island, det är grymt! Nu var det några år sedan jag var där och mycket kan ju ha hänt när det gäller valuta, men jag tyckte inte det var dyrt. Inte billigt heller, tänk svenska priser för mat och bränsle. Vi bodde bara på campingar, inga hotell, och de var billiga och allt ingick (dvs dusch osv). Alla saker att se och uppleva var gratis, de har inte kommit på den dumma iden att göra sevärdheter avgiftsbelagda. Vad jag rekommenderar är att ta med sin 4x4 bil (färja från Hirtshals, Danmark) eller hyra en där (finns många alternativ, med eller utan taktält osv), annars missar man en hel del av vad Island har att bjuda på (F-vägarna). Vi var där i två veckor och hade nog utan problem kunnat vara där lika länge till och uppleva nya saker hela tiden, eller tillbringat lite mer tid på vissa ställen. Det positiva med det är att det finns en bra anledning att snart åka tillbaka Läs min reseberättelse här

Dag 20, 25/6 Ushguli När staden vaknar, gör även vi det, dvs vid 0700 är det revelj Eftersom inte heller denna polisstation erbjuder direkt campingvänlig plats utanför, så väljer vi att inta frukost osv på något annat ställe. Kan även tilläggas att tempen är inte direkt hög på dessa höjder på morgonen, så att äta när solen värmt lite är att föredra. Vägen mot Ushguli var av den sämre sorten, mycket vatten från bergen och så vidare. Här hade de i vilket fall förberett för syndafloden som (med jämna mellanrum?) måste korsa vägen Grymt vacker natur, överallt i Georgien I sådana här torn bodde tydligen folk förr i tiden Det fanns ett museum i Ushguli om tornen, men det missade vi tyvärr. Som sagt, lite vattensjuk väg här och var Men de jobbade faktiskt på att fixa vägen När vi passerar denna lastbilen, och jag lovar det är inte mycket marginal kvar på vägen på höger sidan, med ett ganska häftigt fall på några hundra(?) meter ... så ber jag Maria och Mattias titta ut på högersidan (där de sitter) och säga till om det är OK, jag litar inte riktigt på killen som vinkar fram oss (som jag visat innan, kan ge tråkiga överraskningar). Mattias säger att det är OK och Maria ingenting, så jag kör sakta och osäkert förbi lastbilen. När vi kommit förbi frågar jag om det var mycket marginal, Mattias vet inte, han tyckte att går det så går det och Maria vågade inte titta så hon blundade Lita inte på andra var det … Är man för tidigt ute vid snösmältningen (den var i slutfasen när vi var där) i bergen kan det nog bli lite väl blött och lerigt denna vägen De mindre bilarna körde väldigt långsamt och försiktigt Om vi snittade 20-30km/h så låg de nog på 10-15km/h max. Stora hål med vatten och till det en väldigt lerig väg, där du inte skulle komma en meter utan riktig 4x4 Men vackert var det och solen sken på sitt bästa humör Ständigt dessa kossor ”Fin” väg och vackert landskap, bra combo Och så äntligen dök Ushguli upp i sikte Byn är den högst(?) belägna boplatsen i europa(?) med ca 70 familjer, tillräckligt för att de skall ha en skola. Det är snö 6 månader på år och jag misstänker i ganska massiva mängder Byn är även känd för sina många torn Tyvärr täckte molnen berget, annars kan detta ha kvalat in till årets "naturfoto" När vi kom till byn var det dags för lunch, så vi gled långsamt igenom för att hitta något bra ställe efter byn. Inte det lättaste, men vi fick till det någorlunda. Stora bilen efter en hård dags arbete Här skall staden ligga! Efter lunch så var det dags att utforska Ushguli lite, Marias kloster verkade som en bra början Alla kloster behöver en rysk lastbil Den där härliga känslan man kan få, av att ingen som tjatar på en, infann sig på en del av klostret Hej då mamma, du får stanna där du är … Pojkarna återvände ut igen efter några timmar Kanske sönderkuperad(?), men kan ha varit världens gosigaste hundvalp Annars gav oss besöket inte mycket förutom färskt vatten som en god präst gav oss från sin egen källa, den officiella vattenkranen i trädgården gav nämligen 50% grus när man öppnade kranen. Panoramakort från klostret (by iPhone) Vi var ganska nöjda med dagen och tänkte leta campingplats och softa. Att hitta campingplats som alla är nöjda med är inte lätt, det skall vara plant, inte gyttja, bra toalettmöjligheter, inte vindigt, gärna soligt osv osv Vi provade oss fram, sakta men säkert Gyttjigt på de flesta ställena Men så fick jag syn på en annan äventyrsbil och tänkte att de kanske har koll, så vi hängde efter dem. Efter en stund kom vi ikapp dem när de stod still Lite fjompigt tänkte jag, varför kör de inte? Det skulle visa sig att det varit ett jordskred över vägen och det vara bara ca 1m kvar av vägbanan. De frågade om vi hade en spade och det hade vi givetvis (never leave home without it!), så vi började skyffla och bygga väg utav bara den. Det härliga var att det var extremt mycket komockor man inte bara kunde trampa i utan även gjorde väldigt mycket. Som tur var rann forsen nära och gav tvättmöjligheter. Efter 30-60min (tiden går fort när man har roligt tillsammans ), så kände de sig nöjda och jag lite sådär. Men eftersom han stod först så skulle han ju börja ändå, med lite fart så kom han över utan ”problem”. Lite halt meddelande han (komockor är halt som olja) och kanske den tippade lite till höger, ner mot forsen, men ni klarar det nog tyckte han. Kanske det är bra om någon hänger på vänster sidan och väger upp lite … Mja, närmare än såhär kom vi inte Jag förklarar varför. Ungefär här halkade framhjulen i komocka och gled helt okontrollerbart någon cm till höger mot forsen = hjärtat i halsgropen under ungefär 1/10 sek, men det räcker Sen var min fru väldigt emot det, och hon har ju trots allt rätt. Vi behövde inte åka dit, det vara bara för att testa vägen och ev hitta en bra campingplats. Om det är 5% att det går åt helvete, varför chansa. Bilen skulle vara skrot i en fors mitt ute i ”vildmarken” i Georgien där dessutom inga försäkringar gäller. Frågan är hur jag skulle mått? jag hade beordrat ut resten av familjen inför försöket. Vid overlanding gäller, som jag försöker lära mina barn, kör alltid runt stenen, bara över den om du verkligen måste! Går saker fel, så kan det gå riktigt fel och vad gör man då 5000km hemifrån? Jag har GPS-nödsändare och satellittelefon, men vad gör det om bilen är bortom all räddning. Nåväl, efter lite backande på smal stenig väg så var vi på väg tillbaka och hittade mindre än fem minuter senare en perfekt camping-spot. Innan middagen var det bergsbestigning till en glaciär Sen vidtog en mycket seriös tävling om högsta stentornet, något jag förstått andra overlanders också roar sig med @munkensbilder Behöver jag säga vem som vann? Chilli eller pasta med köttfärs, your guess Det var lite vandringsled på den vägen där vi bodde, men vill man ha bästa utsikten får man betala priset. I vanlig ordning kom kossorna ganska lagom till maten, de måste ha ett sjätte sinne för det där Looking good Efter middagen kom en kort skur som fick oss att packa ihop snabbt, men den var över på nån minut. Sen njöts det av en stilla kaffe innan det blev filmtajm i tältet, med godis! 30 minuter senare sov vi Bonusbild, eldhålet från dagen innan ^^

Dag 19, 24/6 (midsommar) Mestia Vi vaknade utvilade och med solsken i blick mitt på en sommaräng, precis som man skall på midsommar. Midsommar idyll med frukost bland blommorna Nöjd kille med midsommarbukett Utslagen efter att ha samlat för mycket blommor för snabbt Men där kunde vi inte ligga och slappa, det var ett späckat schema. First up, hikea till en glaciär där Mestias flod rinner upp/startar. Vi hoppades på bättre lycka denna gången … Men för att komma dit var vi tvungna att köra genom city. Då fick vi syn på en gris och de är alltid värda att ta kort på Polishuset skulle vi stifta närmare bekantskap med senare … En ganska skumpig och ”vattnig” grusväg tog oss så långt vi kunde komma med bil. Så det var bara till att parkera och bege sig till fots resten Först korsa en bro som inte skulle blivit godkänd av trafikverket i Sverige Sen började en ganska lång vandring mot glaciären Hoppandes över berg och floder Började ta omotiverat många selfies, alla med omotiverat öppen mun … Lycklig familj nära målet Ännu lyckligare vid målet … Efter att i 30 sekunder oooat och aaaahat över att floden började där, kände vi på vattnet och konstaterade svinkallt, kände i luften att det var kallt och i magarna att det var dags att äta. Känt och gjort, vi gick en bit ner och smaskade i oss bröd, yoghurt och banan för att sedan fortsätta ner till bilen. Jag bara måste igen … Co(w)dak moment, hö hö hö hö Vill inte vara med på bild Efter en kort färd till Mestia stannades det till i city för att bunkra lite souvenirer Bilarna på andra sidan gatan var några som tourade runt området med guide om vi förstod det hela rätt, någon sorts gruppresa. Efter bunkringen bar det av till Mestia museum om området och dess historia. Museet är supermodernt och sticker verkligen ut från resten av bebyggelsen som snarare verkar behållas ”pittoreskt”. Vi fick inte med oss så mycket från museet då de hade misslyckats ganska katastrofalt med belysningen, så alla skyltar var mycket svårlästa. Sen var infon på engelska ganska kortfattad och lite halvtaskigt skriven/översatt. Till råga på allt så blev vi hyschade av en guide som ledde en grupp ryska damer runt, aj aj aj first time för mig. Gammal peng Efter museet så skall vi göra försök på liften som var stängd dagen innan. När vi kommer dit kör de den inte för tillfället, men om vi väntar fem minuter så börjar de. No probs, bara att slå sig ner och vänta Barnen passar på att spela lite pingis Köper biljetter och väntar tio minuter, sen är vi så här lyckliga Pappa tar selfie, Klutten kollar nätet Precis innan liften kommer ända upp bangar familjen och väljer att sitta kvar och åka ner igen, det var lite kyligt och i vanlig ordning var det lite hungrigt. Men utsikten fick vi se Sluta ta bilder! Eftersom vi var så nöjda med maten dagen innan, väljer vi samma restaurang även denna dag. Servicen är den samma, men som tur är så är maten lika bra även denna dag. De sänder även samma extremt dåliga Bollywood såpa som står på i restaurangen, där ägarens(?) barn sitter och tittar. Den som ändå kunde förklara den handlingen … Hungrig! då är det av vikt att cola-upphällningen går som den skall RC-Cola, you cant beat the feeling Bättre bordsskick än sin far Eftersom vi även var sjukt nöjda med campingstället så kör vi en repris även där. Medan jag å K slår upp tältet går B och frun iväg för toalettbehov. När de kommer tillbaka har de en trevlig georgier med sig. Bulan får provsitta hästen Hans namn har jag glömt, men han var trevlig och kunde lite engelska (hans mamma var engelskalärare). Jag fixade lite kaffe och vi pratade lite om saker som man gör utan att riktigt kunna förstå varandra. Men jag tror han var ute och leta efter sina hästar, eller så var han ute och letade kor, men det hade han inga kor, så jag återgår till hästar. Men sådana brukar man ju ha koll på till skillnad från alla kor … Hur som helst, efter kaffet så undrade han om vi ville ha vatten. Mja sa jag, vi har. Men han insisterade och sa att det är bara 100m ditåt och pekade. Tja, 100m orkar jag gå tänkte jag tog en 1.5l flaska och hängde på. Efter 100m kom vi till en ganska risig bäck, med en del skräp i och gyttjig botten. Men what the fu-k, tänkte jag, detta vattnet kan ju knappt hästen dricka. Men han gick fram. Som tur var så hoppade han lite smidigt över, när jag skulle göra samma manöver så halkade flip-flopsen och jag hamnade i bäcken, som tur var på fötterna Efter ytterligare 2-300m, vi märkte både tidigare och senare att de har sjukt svårt med måttangivelserna, så kom vi till en grässlänt där vi stannade. Hmmm tänkte jag, var är vattnet? Men så böjde sig Mr Georg ner och se på fan, där mitt framför mig nästan så rann det vatten ur ett rör ner i en halv PET-flaska. Hur coolt som helst, och vattnet var precis lika gott och klart som allt annat bergsvatten vi druckit, fast detta kom ur en gräsmatta typ Belåtna gick vi hem igen och började förbereda sänggående. Vi visade att vi bodde på taket och han fick titta in i tältet, mycket bra tyckte han, det tycker vi med sa vi. Vi frågade var han skulle sova, tja, vet inte, under nån buske kanske tyckte han. Han frågade om vi hade sprit och/eller cigaretter, men sånt har vi ju inte, så det blev nekande svar till hans besvikelse. Han brukade inte dricka sa han, men ibland ville ha ta ett litet glas. Efter det så bjöd han in oss till en brasa vid busken där han skulle bo. Efter en stunds eldande och småpratande tog min skjorta eld i ryggen av flygande glöd och efter att ha släckt den, så kände jag att jag var nöjd och kunde sova. Mr G kom efter och frågade om han kunde få låna min supermegaficklampa han tyvärr hade fått syn på i tältet (aldrig visa dyra saker för främlingar), han skulle nämligen till restaurangen (där vi ätit middag) och köpa cigg. Nä sa jag, men du får låna min pannlampa (billig men bra). Han verkade inte jättenöjd med det, men han tackade och red iväg (barbacka, meget respektingivande!). Sen på natten, ganska nära klockan tre, vaknar både jag och Maria samtidigt av något oväsen. Det är Mr G, som håller på att rycka i bildörrarna. När vi öppnar tältet och ber honom sluta, försöker han klättra upp i tältet. M säger till på skarpen, NEJ!, och han backar ner och trillar omkull, full så det räcker. Efter ytterligare lite ”go away”, NO!, stop!! Osv så drar han iväg (utan sin häst). Bulan har vaknat och är rejält uppskakad/rädd, både jag och Maria känner i vilket fall ingen trygghet i att stanna, så klockan 0330 så är det camp down! Och fort går det, skönt när saker är rutin. I brist på annat, klockan är trots allt 0330 nånting, så åker vi till polisstationen och frågar om vi kan få slå upp tältet rätt utanför. Polisen blir bekymrad och undrar om allt är OK, men efter att vi försäkrat att så är fallet så är det inga problem. Camp up! Självklart drar några jä-la uteliggarhundar igång en skäll-tävling precis när vi skall somna, men den håller ”bara” på ca 15-30min. Sen sover gott En liten utläggning kring Mr G och alkohol, då speciellt på resor som denna. Jag förstår att Mr G inte kanske ville oss något illa, men fulla människor kan tyvärr inte alltid styra över vad de gör. Som nykter var han hur trevlig och vänlig som helst, som full så vet jag inte vad han ville, men han ville något som han som nykter visste att han inte kunde få. Jag har slutat dricka alkohol sedan många år, utom vid speciella tillfällen. Att jag inte dricker en droppe när vi är ute på sådana här resor beror just på att jag vill ha kontroll och kunna agera om något händer. Jag har trots allt fru och två barn som är beroende av mig. Chansen att något skulle hända är extremt liten, men om det skulle hända, så vill jag i vilket fall inte vara begränsad av alkohol. Men denna kväll var det skönt att kunna agera nyktert och sedan köra därifrån. När polisen kom och hämtade oss på berget där vi campade, kändes det bra att kunna köra ner för den ganska branta ”terrängiga” backen och sen över floden i beckmörker och inte behöva addera alkohol till det osäkerhetsmomentet. Som en bonus (för att sluta lättsamt )så var jag hos en kund idag som hade detta anslag, angående att fråga ”locals” om saker

Dag 18, 23/6 Mestia Vi tog en välförtjänt sovmorgon till 0830 tiden, väldigt länge för att vara oss. Gott att stoppa ut huvudet ur tältet och mötas av detta Vi kom ju som sagt lite sent och körde in i skymningen, det gör att man inte är riktigt 100a på hur man står, dagsljus är inte att överskatta! Men tycker jag lyckats bra med min uppställning Dags för frukost, nej, Bulan ber inte, han är nog bara lite trött Sen dök de upp, som från ingenstans … Alla ville smaka på frukosten Jag undrar hur det är att bo där uppe … Kossan kommer väl inte närmare pappa!? Sen var det dags att använda apostlahästarna och hikea till ett fint vattenfall några kilometer uppströms Vi korsade floden Vi tog kort framför bergen Tyvärr blev hiken totalt misslyckad. Leden/stigen var väldigt dåligt utmärkt och vi mötte många människor som letade efter samma sak som vi, dvs vattenfallet. När vi trodde vi var på rätt väg och stretade uppåt, lite trötta och hungriga efter att ha gått fel minst en gång, så mötte vi en lagom tjock herre som kom nerför stigen och sa: Its only the glacier up there, 5-6km. The water fall is on the other side of the river … not worth it, Im going back down. Jaha sa vi, vad gör vi nu? 5-6km är ca 10km ToR, kan vara segt utan jättemycket mat och vatten. Bäst att äta och bestämma sen tänkte vi, så vi åt våra smörgåsar plus frukt och sen beslutade vi oss för att gå ner och till andra sidan för att kolla på vattenfallet. Vi gick ner och över floden och upp för floden på ”rätt sida”. Tyvärr tog stigen slut ganska snart, bara att vända. Det visade sig senare att man skulle fortsatt upp en bit på den stigen vi gick när vi mötte den lagom tjocke herren, för att sedan gå en bro över till andra sidan och där fanns vattenfallet. Det där med att lita på folk ”som vet”, jag är tveksam. När vi kom tillbaka till bilen så var det dags att tvätta sig i floden, hade svettats en del och inte tvättat oss på nån vecka (eller dag …). Det var satan så kallt i vattnet, inte konstigt eftersom floden är smält snö och har sin början ca 4km uppströms. Nåja, lite renare och fräschare så packar vi in oss och sätter fart mot dagens mål, Mestia. Vi kommer dit utan några konstigheter och bestämmer oss för att fortsätta mot Hatsvali som ligger ca 8km därifrån. I Hatsvali finns det en ”linbana” (sittlift) där det finns ett cafe på toppen, bra utsikt och gott kaffe utlovas. Men innan vi åker upp så vill vi äta, lyckligtvis finns det en restaurang vid liftens början som Davit har rekommenderat. Vi knallar in och som tur var är vi enda gästerna för servicen är allt annat än snabb. Mitt i allt går strömmen och vi är rädda att vi skall bli utan mat. Men maten kommer och är utsökt, riktigt riktigt bra, Bulan ger den 5 stjärnor! Mitt bordsskick gör att Sverige måste skicka ambassadörer och be om ursäkt Roligt att de har RC Cola som är tillverkad i … Efter att ha ätit oss lätt runda, så går vi ut för att åka lift, då är den stängd. Lika bra det säger vi och letar campingplats lite på känn. Ibland skall man ha tur och det har vi och hittar ett super nice ställe på en blomsteräng, passande eftersom det vankas midsommar. Inte mycket annat händer utan vi nattar oss och känner oss ännu en gång nöjda med dagen

Dag 17, 22/6 Mazeri Vi har trots den tråkiga platsen, sovit gott. Men att sitta och äta frukost mm ”mitt i byn”, där går gränsen för min exhibitionistiska sida (många i:n där ). Så ganska tidigt slog vi igen lägret Lämnade denna charmiga vy Och satte av för att leta efter ett lämpligt frukost ställe. Det fann vi mitt i en kurva, men vad gör det när vägen låg öde och solen sken. Tror bestämt det lagades gröt till samtliga i familjen Den uppmärksamme noterar kossan i bakgrunden, de var överallt! Försöker blockera vår disk-bäck Efter en god frukost så fortsätter vi ganska händelselöst ner från bergen till civilisationen igen. Det drar ihop sig till lunch och temperaturen är goda +35C, gött med markis För det vetgirige så serverades det ägg med bacon och stekt bröd När vi skall därifrån och startar bilen så hörs ett väldigt tjutande från motorrummet. Efter lite tester och tittande så konstaterar jag att det är kompressorremmen som slirar och tjuter nått alldeles vansinnigt. Hmmm dags att leta AC verkstad och fylla på kyl-media och smörjning är min tanke. Bilverkstäder finns det gott om längs vägarna Tyvärr är det ingen av dem som kan detta med AC. Men alla vill hjälpa till så de pekar oss vidare till en annan som de säger att kan osv osv Nu skall vi inte överdriva, utan jag fick nog riktig hjälp vid tredje träffen. Först förstod de inte alls vad jag ville, fast de trodde det och var väldigt konfunderade varför jag ville göra det de trodde att jag ville, som jag inte ville . Jag ville ha ACn fixad När vi står där och diskuterar vad jag vill och vad de tror att jag vill, dvs gestikulerar och pekar osv, frun talar svenska väldigt t-y-d-l-i-g-t, men inte heller det hjälper så har vi tur och en kille som kan engelska kommer och tolkar. Aha! Säger de när de förstår vad jag vill. Nä de kan inte fixa ACn, men pekar vidare … Då säger Mr English att han ändå skall ditåt och kan visa vägen, mycket tacksamt! Pay it forward … De kör före oss och visar vägen till ett stort industriområde där det sitter en vakt vid en stor stålport. En kille från verkstaden går och pratar med vakten och medan porten gnisslande åker åt sidan så säger Mr English: Good luck! Skrattar och åker därifrån. Frun misstänker att detta är det sista vi ser av världen … Killen som följde med från verkstaden går före in i industriområdet, kommer till en jättestor port där en annan man möter upp och vinkar in oss. Vi kör in och längst in finns det ytterligare några män, och dessutom en ”AC-maskin”, hurra we will live another day! Därifrån kom vi, scary va? De håller på att undersöka och tömma ACn och fylla på ACn, det tar en stund Men tyvärr kör de helt fast. Först säger de att tjutet är helt normalt (vilket iof två Toyota verkstäder också tyckte), men när det inte slutar och kompressorn jobbar väl trögt/högt tryck så säger de : kaputt! Korsade armar … vi börjar kunna det tecknet nu Well, ingen ide att bryta ihop. Dags att take a trip to the 80s och köra med nervevade rutor. Kan säga att skillnaden att sitta i AC +20 och fuckin fläkta sig i +35C med fönstret nere … ja den är stor! Men vi lider inte ihjäl oss, det ger bara krydda till äventyret, i alla fall i början. Kör vidare på ganska händelselösa vägar, bara transport. Det lilla braket är att vi kör förbi en damm, som jag glömt namnet på, men enligt Davit så är det världens näst högsta betongdamm, 271.5m Jättehögt! Som vanligt svårt att fånga på bild. Bulan såg en bil längst ner och den var så liten att man knappt såg den, då förstår man att man är högt upp i vilket fall. Japp, samma kläder som de senaste 176 bilderna Fortsatte köra tills vi blev hungriga och stannade vid en restaurang som låg vid vägen och hade massa lastbilar utanför, vi hoppades att den gamla sanningen om att vägkrogar med mycket lastbilar utanför är bra. Denna gång var det faktiskt så, riktig god mat! Ja ja, jag skall äta upp En rolig sak var att polackerna jag var i Albanien med, hade passerat och ätit (?) här 2015 Klistermärket till vänster. Sen började det gå uppför igen Mäktiga berg i horisonten Tyvärr kom vi lite sent till vår camping spot pga av verkstadsbesöket (och felkörning, fast det verkar så amatörmässigt ), men vi hittade ett riktigt bra ställe med grym vy över bergen runtomkring En lite sen Camp up!, så var ännu en händelserik dag till ända

Lite mer info för oss (f)el-kopplare Om man som jag använder deep cycle batteri, är Ctek dual-laddare the way to go (som jag skrivit innan, och som påpekas i videon, funkar en vanlig splitter kass med sådana batterier). Använder man vanliga "bilbatterier" funkar en splitter bra Det är som vanligt utrustning enligt smak och behov. @Lars 9k Gött att kylen och din lösning funkar bra Denna splitter har jag använt

Dag 16, 21/6 Bakhmaro Upp och hoppa! En ny dag med nya äventyr framför oss. Efter att ha använt husets extrautrustning, nämligen ett trekantigt hål i ett golv ca 2-3 m över marken i ett skrymsle bakom toaletten på nedre plan, deras vattenklosett fungerade nämligen inte ledsen, no pictures så intogs en rysligt god grötfrukost Pappan går igenom dagens rutt Uppställning för foto, borgmästaren längst till höger i fotot, resten listar ni ut själva Bulan ville gärna ta med hunden Ibland är det bra att ha lokalkunnigt folk omkring sig. Den rutten vi skulle tagit var tydligen mer eller mindre oframkomlig, så de föreslog en annan rutt. Lite svårt att förstå allt och ännu mindre hur vi skulle köra, men det löste sig Mannen i huset, till höger i bild, skulle nämligen upp på fjällen med sin motorsåg Svårt att neka någon som tillhandahållit både mat och en skön säng Så än en gång packades Bulan in där bak i mammas knä och motorsåg plus man i framsätet och så guppade vi iväg. Väldigt glad att jag hade honom med, för annars hade vi inte varit framme ännu … Otroligt vackert landskap var det När jag lättade på trycket, både kroppsligt och i däcken, hö hö, så byggde B stenpelare. En sak han snappade upp på Island, där verkar alla göra det hela tiden med tanke på alla staplade stenar det finns där. Vägen var såpass utmanande att jag kände att strax under 2Bar skulle vara lagom Lite hus ute i ingenstans Vilda forsar att ta sig förbi Lite lagom mysig väg att skumpa fram på Till slut var vi framme hos kompisarna så vi tog farväl och tackade så mycket Frun hade fått två av de flaskor med vin vi köpt på vingården, så hoppas bägge var nöjda Off we go och nu på egen hand, skulle vi hitta … Jodå, vi hade kommit in på GPSspåret igen, så vi kände oss säkra. Ännu en by Ack dessa luriga bergskossor som fanns överallt, stod alltid stirrandes och mu(ml)ade (Götlaborg änna, cant help it!) med varanda, they were up to no good. Bra vy Mycket snö Nästan risk för ras Inte egentligen, men kör inte ner till Georgien innan Juni, då kan det bli lite väl oframkomligt i bergen. Så här högt var vi Inte så vanligt med möte, men fick man det, var det oftast en sådan här lastbil Vackert var det Lagom smutsig bil, inte för mycket, inte för lite … Denna bild sprängde nästan Instagram, kanske fångar kärnan i sådana här resor? Bergskossor Pojkarna Ett gäng ”bad cows” blockerar trotsigt vägen, familjen lite nervös Sjukt lycklig B som plockat bergsblommor Lite coolare storebror, men han har tagit av glajorna i vilket fall Efter lite övervägande sparade vi byns bro, vi kunde nog klara vadet Dessa kogäng alltså … Så äntligen kom vi fram till delmålet för dagen, Bakhmaro Körde genom byn och tog ironiskt nog kort på polishuset Direkt därefter var det dags för bilen att visa upp sina vad-kunskaper Inget special egentligen, bara en halvgrund fors med stenbotten. Den fräste vi över och följde GPS-spåret mot Gomismta, som var dagens huvudmål. Vägen var inte omöjlig, men inte Volvo 240 körbar heller, långsamt upp för en backe gick det. När vi kom upp för sagda backe var det lite mer by där och en stor grusplan. På grusplanen stod en buss och lite folk. Här blev det högst tveksamt hur man skulle köra, GPS-spåret var inte direkt exakt och det gick inte väg där det visade osv. Nått har jag ju lärt mig, så jag sa ”Gomismta”,och visade även det skriftligt för busschaufför och passagerare. Idel huvudskakningar och njet som svar … Det var ju jävligt nedslående kan man säga. Men då slog det mig en annan regel, lita aldrig 100% på the locals (tänk förra gången vi frågade om vägen) … Tja, jag bestämmer tydligen enligt frun, så då körde vi väl på. Men det tog inte många hundra meter innan jag fick second thoughts, väldigt brant väg med väldigt rulliga stenar och mycket bortspolat. Dags att dra sig tillbaka och fundera. Och hur gör en man det bäst? Självklart medan han äter! Mot lunchen! Medan undertecknad lagade mat, testade B hur det var att vara ”terrängbil”, roligt tydligen Vi som brukar fotodokumentera vårt födointag nästan sjukligt noga, har tydligen missat helt här, kan bero på att vi satt på en betesplats fullt med kossor runtomkring oss. Något vi dock tog bild på var den lite tjocka frusna fågeln som nog tyckte motorn värmde gött När vi satt där och njöt i fulla drag av vad som mycket väl kan ha varit chilli eller köttfärssås med pasta, kom en bil åkande med tre herrar som stannade alldeles bredvid oss. Herrarna gick ut och började gå över en bro som verkligen såg ut att ha passerat bäst före sedan länge. De tog dessutom upp måttband och mätte, de även hoppade på den för att kontrollera dess hållfasthet (det sista är ett antagande från min sida ). Typiskt vägmänniskor tänkte jag och skickade iväg min Georgisk-talande fru (hon talar all världens språk, svenska högt och tydligt med mycket gester ) för att kontrollera om de hade kunskaper ang vägen till Gomismta. Det hade de, tyvärr väldigt nedslående, endast till fots eller häst … Jaha, men då stannar vi väl här då. Davit hade skrivit att det fanns en bra camping-spot här, så det fick räcka för dagen med körning. Men det fanns även ett ”sun set mountain” som var värt att åka upp på och titta på solnedgången från. Nu går solen inte ner förrän vid 21-2130 nånting och så länge orkade vi inte vänta, men vi tänkte åka upp och kika utan solnedgång. Packar ihop lunchen och kör över forsen. På andra sidan möter vi en gammal bil som med stege på taket kör ner i forsen och jag tänker att, jaha det räcker tydligen med Volvo 240 här ändå … Sen kör vi en bit och när jag kikar i backspegeln så ser jag att det kanske trots allt inte räckte med 240. De sitter jättefast, med död bil. Så vi vänder och kör ner till dem i forsen. Det blir lite missförstånd, för när jag frågar om de behöver hjälp med komma över, säger de njet och skakar på huvudet. Konstigt tänker jag, men vill de inte så vill de inte, de kanske har en annan lösning på G … Så jag kör över och vänder, när jag vänt inser jag att de vill inte ha hjälp att komma över, de vill ha hjälp att komma tillbaka dit ifrån de kom Som den hjälte vi alla till mans drömmer om att få vara i mellan åt, kör vi upp på fast land vänder bilen, tar fram ”recovery gear” ala mass, väljer under 10 minuter ut den perfekta stroppen, skickar frugan med stropp och winchlina till de strandsatta (hö hö) Georgierna och sen bara trycker med tummen på kontrollen och ser hur bilen nästan svävar upp … Dagens hjältedåd är inte slut där, ack nej, lite återstår för att få det fulländat. De vill tydligen bli dragna upp till vägen och vem är jag att förneka dem en sådan enkel tjänst. När jag väldigt långsamt drar dem baklänges! mot vägen tappar jag helt plötsligt stroppen! Jävlar och anamma och alla Kapten Haddocks värsta uttryck , hoppar ut för att kontrollera hur det kunde ske, men ser då att de har bara rullstartat bilen baklänges, så stroppen lossade inte, den bara slackade när de fick igång bilen Sjukt lyckliga farbröder som inte snålade på varken kramar eller kindpussar Fick även en skara beundrare, men de ville inte ha autografer trots att jag trugade Efter detta hjälteepos så log gudarna mot familjen och vägen upp till "sun set mountain" liksom bara kom till oss, något i vårat inre pekade ut den (kan ha varit lite noggrannare studier av GPSen …) Vägen dit var brant och jordig, vi var glada att det inte regnade och att personen innan oss hade haft en rejäl såg med sig Vägen upp längs bergssidan hade en svag sidlutning utåt, och jävlar vad läskigt det var, speciellt vid ett tillfälle när bilen gled på jord eller annat och gungade till sidledes. Då känns varje grad lutning som minst tio. Men upp kom vi och grant var det Det var sådär löjligt idylliskt att både jag och frugan började nynna på Lilla Huset på Prärien introt, när lilltjejen springer ner för en sluttning. Så var fint var det! Pippis häst på rymmen Lite svårt att beskriva i text och bild, så jag hoppas ni blir sugna på att åka dit för att se för er själva Efter att ha njutit en lång stund och insupit det vi kunde, så var det dags att åka ner och börja leta campingställe Väl nere så ville B leka terrängbil igen och då går det som det går, i ett surhål så fastnade en Crocs … Men så här lycklig blir man om man sedan bärgar sin toffel Under tiden frun och B gick omkring och lekte, så letade jag och äldste sonen K, icke sumpig campingplats som heller inte lutade för mycket. Platsen där Davit sa att skulle funka, funkade inte alls … Efter mycket körande fram och tillbaka så kom vi på (bägge hävdar här att det var den själv som kom på det) att campingplatsen kanske kunde nås från en annan väg. Så vi körde runt lite hittade en annan väg som slutade i en brant uppförsbacke, mycket lovande. Hämtade fru och B som nu var rengjorda efter sumpandet. Körde upp för den branta backen och tada! Världens bästa campingplats uppenbarade sig! Mitt på koordinaterna Davit gett mig Grym utsikt och K kollar med en gång att internetet har acceptabel hastighet Far lagar mat, B leker med bilar och K kollar internet Det hade varit en lång dag och det enda jag längtade efter var att krypa ner i sovsäcken, kolla lite på nån film och sen somna och sova gott hela natten! Vi kom ungefär till krypa ner i sovsäcken (alltid något) då vi hörde röster utanför. Jaha, vad vill dessa besökare tänkte jag och tittade ut Men för i h-vete … Här blir det ingen rast och vila inte. Undrar just om det var för att jag bröt mot någon av de sju synderna tidigare som någon ville ”make a statement” Nåväl, med hjälp av telefontolkning så förstod jag att här kunde vi inte bo pga säkerhetsrisk av något slag. De bad att vi skulle packa ihop och följa efter så skulle de visa var vi kunde bo i säkerhet … Sagt och gjort, bara att fälla ihop och sätta sig i bilen och snällt följa efter. Det var i alla fall en som var nöjd med att bli eskorterad av polis med blåljus Det ironiska här är att de körde oss till den polisstation som var typ det första vi såg i byn. Där fick vi slå upp tältet på en blåsig grusplan, sen satt det vad vi förstod en snubbe utanför i stort sett hela natten och vaktade oss. Mot vad är oklart. Det jag däremot inte kunde acceptera var att någon satte igång en vattenkran precis utanför tält för att kyla sin jä-la vattenmelon hela natten! Nä den gubben går inte sa jag och gick ner och stängde av vattnet, nån måtta får det vara! Vissa delar av ovanstående text är skrivet med viss ironi och sarkasm

Snyggt!

Dag 15, 20/6 Ghorjomi Äntligen dags att börja utforska Georgien! Eftersom det tydligen alltid är söndag i Batumi så serveras frukosten mellan 09-11. Det gör det lite kinkigt för oss ”äventyrare” att komma iväg tidigare än strax innan lunch om vi skall avnjuta koktakorven och sura yoghurt frukosten … Vad gör en driftig fru då, jo hon ber om bröd: Njet problem (Rysska är mycket gångbart i Georgien btw). Sen äter vi en helsvensk frukost på hotellrummet Mmmmm va gott! Till och med uteliggarehunden ratar brödet, stackars barn … Kor kor kor, överallt kor! När dessa kor är passerade så rullar det på ganska händelselöst. Georgien visar sig från sin bästa sida med sol. Sedan kommer det oundvikliga lunchstoppet. Vi svänger av vid första bästa ställe som ligger vid en byggarbetsplats (de bygger väg på andra sidan mot vad vi svänger av). Det står några bilar redan parkerade men när jag tvekar blir jag framvinkad av en av gubbarna som har (lunch?)rast. Fram med det oumbärliga Primusköket and start cooking Bulan passar på att bli konappad av gubbarna Den gossen går hem överallt, skönt att ha med honom om det skulle krångla i tullen någon gång, han kan charma igenom vad som helst Shit vad det kockas! Chilli idag igen! Sen var det dags att bege sig. Georgien är om ni inte redan visste det, ursprungslandet för vin (hävdar vissa iaf). Så även om vi inte är vinkännare någon av oss, så skulle det ändå vara roligt att besöka en vingård och provsmaka lite vin. Sagt och gjort, när det skyltades ”Wine road”, så svängde vi av. Hamnade bakom denna bussen Som vi sen följde efter till denna vingård Där tog denna herre Och serverade oss detta vin Varav det köptes detta Lägg märke till att det är plastflaskor med skruvkork, mycket turistvänligt att lägga i bussen och sen sitta och ev småsmutta på vägen till nästa gård Det jag var mest nöjd över var att de hade vatten Kan tillägga att flaskorna kostade 100kr/st, väldigt turistanpassat även det. Nu var vi riktigt i turist-tagen och bestämde att vi skulle åka en linbana som går tvärs över en dal till en by som har linbanan som enda förbindelse med omvärlden. Oj oj oj oj!!! Vad vi letade efter den. Vi körde, tittade, kollade med Davit om vi var på rätt ställe, ja det var vi. Körde lite mer, tittade. Tittade ännu mera osv osv. Till saken hör att det låg en turistbyrå! Japp, en riktigt tursitbyrå, ungefär där den skulle ligga. Men den såg extremt stängd ut. Var nära på att ge upp, när vi till slut frågade en local om linbanan. Han pekade på turistbyrån … Hmmm, ja ja vi har inte mycket annat att göra, så vi gick dit. Japp, det var öppet. Det bara såg stängt ut Där inne satt en trevlig tjej som kunde bra engelska och förklarade att linbanestationen var huset bredvid … Ja ha ja, vad som såg ut som en robust villa typ, innehöll stationen. Kablarna jag hade spanat efter syntes knappt när jag tom visste att de gick tvärs över dalen. Tre lärdomar av detta! - Även om det ser stängt ut, kolla! - Fråga någon local med en gång! - Allt är inte vad det ser ut att vara! Linebanestationen (det mörkrosa huset till höger) Familjen äntligen redo att åka linbana Familjen lite mer tveksam när de såg vilken årsmodell linbanan var Vi hoppas den håller … Även jag attraherar Georgier tydligen Stabil förankring Coola killar kör med öppen dörr Efter detta lilla äventyr, så fortsatte vi vår resa. Nu mot slutmålet och den familj som vi skulle bo hos, spännande! Lagom till linebaneturen så kom regnet Vindrutetorkare förstör bilden Grönt, lummigt och ganska mysig väg Vi stannade till och tittade på byggandet av en kraftdamm(?) Mycket betong går det åt Solen tittade fram så småningom Det gick lite upp Och lite ner Vägen blev mer och mer jord/grusväg Kollar om vi verkligen var på rätt väg … Eftersom vägen var/blev ganska dålig och vi trots GPS och spår kände oss lite osäkra, frågade vi en herre som kom gående om detta var vägen till Ghorjomi och om vi kunde köra dit. No no, road closed! Armarna markerade som ett kors … Hmmm vad göra nu då. Efter lite familjeskrik, så beslutades i att strunta i the local och fortsätta. Nu frågar sig den uppmärksamme läsaren och vän av ordning, hur var det nu med lärdomen från tidigare på dagen (läs linbaneletandet). Jodå, vi/jag lär mig sakteliga, men nu frågade vi i vilket fall. Sen om man skall bry sig om deras svar, det är en annan sak En stunds körande senare så kom vi till någon som kunde likna en by. Vi stannade till vid ett hus som låg i en korsning där vägen rätt fram blev mer eller mindre oframkomlig. Utanför huset stod en gumma som vi ”frågade” (dvs vi sa Mosqe med frågebetoning) efter en moské eftersom det var vid en sådan vi skulle träffa Mr Temur, som är byäldste och skulle lösa inkvartering för natten Gumman pekade som tur var inte rätt fram utan åt vänster så vi tackade och svängde dit. Där stod ca 15-20 pers och grävde en … tja, skall vi säga ett dike. Kan faktiskt ha varit vad som helst, men en massa folk som grävde var det iaf. När vi kommer körande så slutar alla att göra vad de gör och stirrar på oss. Eftersom vi inte kommer mycket längre än en grusplan där alla gubbarna arbetar(ade) så vänder vi bilen och letar samtidigt efter en moské. Det syns ingen och det kommer lite mer folk för att, antar jag, titta på främmande människor. Vad göra nu!? Tja, tänker jag, jag får väl gå ut och fråga efter Mr Temur och hoppas att någon känner honom. Så jag stegar ut ur bilen, samtidigt som jag gör det kommer en herre fram emot oss. Jag visar en lapp med Temurs namn på, herren tittar på lappen och pekar sen på sig själv Ibland skall man ha tur! Ingen kan ett enda ord engelska, så jag har lite svårt att göra mig förstådd, skulle tränat upp Georgiskan innan resan En massa folk samlas och försöker(?) lösa problemet Efter en del telefonsamtal och mycket gestikulerande så är saken löst, Mr Temur tar plats i bilen (Bulan flyttar till Marias knä) och så rullar vi mot vad vi hoppas skall vara sovplatsen för natten. Vi kommer till ett hus där Temur pekar att vi skall köra in Grym utsikt! Där bor inte Temur själv, utan vad vi tror är hans dotter med man och barn. En ganska halvpinsam/jobbig kväll tar vid där vi kommunicerar med gester och Google translate, men vad som egentligen sägs/vill sägas kommer vi nog aldrig att få reda på. För Google Translate Eng => Georgiska och tvärtom är jag väldigt skeptisk till. Vi blev tillfrågade av en person (via mobil) som pratade perfekt engelska om vi ville att de skulle laga mat åt oss, men eftersom de knappast hade väntat sig besök tyckte jag det inte riktigt var på sin plats. Onekligen gav de upp sitt sovrum till oss, det fick räcka. Vi gick ut och hämtade lite nudlar och ”spagetti & köttfärsås” på påse, lånade deras kök och avnjöt en delikat middag. Eftersom Georgier enligt vad som sägs, ser gäster som en gåva från Gud, så bjöd de oss på massa god mat ändå. Bröd (fiterat?), supersalt ost och sur yoghurt. Man blandar allt och låter sig väl smakas. Slog min pås-middag i vilket fall Efter middagen tog familjen en kvällspromenad för att se omgivningarna lite, vi kom inte så långt men det var väldigt vackert. Vi bodde 100m från denna skylten, det var även den vägen vi åkte dagen efter, mer om det i nästa avsnitt Parets namn på Georgiska Sen var det dags att sova Som en bonus fick vi se eldflugor live på kvällen, mycket coolt! De flög omkring i rummet som små blinkande ledlampor

Dag 14, 19/6 Batumi Eftersom jag är något av en trygghetsnarkoman så känns det bra med bilförsäkring, därför var vi tvungna att chilla i Batumi en extra dag i väntan på att det skulle bli måndag och försäkringsbolaget skulle ha öppet. Efter en frukost som bestod av korv, sur filmjölk och bröd med supersalt ost var alla nöjda och glada Den sura filmjölken med sylt tyckte jag var smakens! Underbar utsikt från hotellrummet Varken den första eller sista övergivna(?) byggnaden vi såg i Georgien. Fin konst, väl placerad för att framhävas så bra som möjligt Sen var det dags att göra byn! Taxi kostade för mycket, 20kr, så vi tog lokal buss med hjälp av en på hotellet som följde med och visade. Det första vi gjorde var att åka linbana upp till ett litet berg som ger bra utsikt över Batumi. Det kanske är vädret, men det ser inte så roligt ut … Pojkarna Sen blev jag tydligen så hungrig att jag slängde mig på en stackars kyckling Ingen vacker syn! Efter det gick vi runt som helt vanligt folk och tog foton framför saker som vi hoppades skulle se bra ut på bild … Eftersom det var typ 1000C varmt så var det gött med en fontän där man kunde svalka sig Coola polisbilar. I stan körde de Ford, överallt annars (99% av Georgiens yta) så körde de Toyota HiLux. Sen var vi tydligen hungriga igen, trots den massakrerade kycklingen … Jag beställde en Georgisk specialitet, Khachapuri Den består av bröd, som man har som skål, däri lägger man (salt)ost, smör och ägg. När den serveras så skär man loss brödet inuti och vevar ihop allt innehåll till en smet. Sen bryter man av det yttre brödet och slevar i sig … Jag lovar att man blir mer än stoppmätt efter några tuggor. Jag beställde en large, men servitrisen trodde jag skulle klara mig med mindre, så jag tog medium. Extra small hade räckt … Sen åkte vi till hotellet för Bad i poolen Biljard Och sist men inte minst gosa med uteliggarhundens valpar, uteliggarhunden hade blivit hotellhund så den verkade ha det ganska bra. Supergosig valp! Inne i stan så skaffade vi internet också, ett måste om man vill kommunicera med sin guide under vistelsen. Ringa telefon kostade 18kr/min, det har vi inte råd med! 15GB surf kostade runt en hundring, efter våra 13 dagar där hade vi knappt förbrukat 3 …

Dag 13, 18/6 Batumi – Georgien Dags för resans fjärde (och sista) first time land, Georgien. Dagen börjar lugnt eftersom ett samtal med Toyota Trabzon dagen innan klargjorde att det inte riktigt var att bara komma in, vi var tvungna att boka en tid. Egentligen hade de inte tid, men när jag grät som Lille Skutt och förklarade att vi skulle till Georgien så löste en tid. Tack för det! Pool och slappa fram till lunch mao Sen var det som ”vanligt” dags att se när okända män gav sig på bilen Eftersom vi hade bokat tid gick snabbt och lätt, nåja ganska De ansåg att bromsklossarna både fram och bak behövde bytas, så de fick göra det, lika bra när de höll på. Inte samma klass som vanligt på detta väntrummet, men kaffe och WiFi hade de Bilen klar och familjen lycklig och på väg igen Eftersom vi ändå var nära gränsen, dagen var ”körd” (ha ha?) så tänkte vi att, varför vänta, lets invade Georgien! Så mycket har jag lärt mig, att man skall inte komma in till en gränspassage hungrig eller med ont om tid, så strax innan gränsen stannade vi till på någon ”Mall” för middag. Aj aj aj, när barnen själv får bestämma Frun fick en regnjacka också, eftersom vi aldrig haft regn på våra resor så lämnades de hemma. Givetvis så var detta en ganska regnig resa. Ända fram till att M köpte sin regnjacka, sen hade vi inte mer regn (förutom korta stunder när vi var i bilen), så kan det vara. Rolig sak med "Mallen" var att strömmen gick tre gånger när vi var där, men folk reagerade knappt, onekligen vana vid svajig ström ^^ Gränspassagen gick över förväntan smidigt. In i en stor ”hangar” (typ jättestort plåtskjul med tre väggar och tak), där tittade de på bilen frågade de vanliga standard frågorna och sen la han till jätteglatt: You dont need car insurance in Georgia! Ungefär som att det skulle vara värsta bästa grejen. När jag förklarade att nä, men jag tänkte köpa det på måndag så blev han lite misstänksam. Why … ? En annan mentalitet ang försäkringar tänkte jag. Welcome to Georgia! Kändes stort att rulla in i landet som var ”huvudmålet” för resan. Resan själv är ju det som räknas, men ändå J Fint med solnedgång Sen gjorde jag nog mitt livs bästa tankning. Ryktena sa ju att Turkiet var dyrt på bränsle, vilket inte riktigt stämde, men hur var det med Georgien …??? Försökte googla men det gav nada. Men hur dyrt kan det vara tänkte jag och rullade in i Georgien på ångorna (dvs runt 30 liter … ). Stannade på första bästa mack, och blev väldigt väldigt glad att jag inte tankat i Turkiet. Dieseln kostade runt 5kr/litern! Hurra hurra Speciellt gött när båda tankarna var nästintill helt tomma. Batumi in sunset Lite öst över det hela … Att Georgierna hade en annan syn på försäkringar visste jag ju redan, sen fick jag uppleva att de inte hade någon syn alls på trafikregler och annat tjafs som kan hindra eller begränsa en när man kör bil eller annat fordon. Jag vet att det inte syns, men bilen som drar vad som ser ut att vara en vattenskoter på släp, hade ytterligare två vattenskotrar på släp, fastsatta i det släpet som syns. There are only one rule: There are no rules! Turkarna framstod helt plötsligt som värsta tyska autobahnsförarna Camp up! Hotellet hade en del övrigt att önska men det var helt OK

Dag 12, 17/6 Ordu Dagen som börjar som vanligt med frukost, tyvärr har detta hotellet missat detta med att hålla kylvaror kalla och varmrätter varma, så vi håller oss till bröd … Kommer inte exakt ihåg vad planen var vart vi skulle, men efter att ha startat bilen så gnisslar det något fruktansvärt om en rem. Detta har hänt en gång innan och nu tycker jag att det börjar bli dags att undersöka saken lite mer proffisionellt. Så istället för att åka dit vi nu skulle ha åkt, styr vi mot Toyota Samsun. Väl där blir vi som vanligt (på Toyota center) vänligt mottagna och de lovar att kolla på bilen med en gång. När de ändå håller på ber jag dem kolla bromsar och ACn som jag tror/har en känsla att den kyler dåligt. Barnen lider inte, det är svalt och skönt och de har både WiFi och TV-spel och bjuder på dricka Inte lätt att se kanske, men de körde ”open kitchen” varianten på verkstaden så man kunde stå och titta när de servade bilen. Ganska najs faktiskt, kanske lite stressande för mekanikerna, men de slarvar nog inte i vilket fall Eftersom det tog lite mer tid än beräknat, så körde de oss till en shyrre restaurang för lunch Fotbolls EM 2016 Cesar-sallad, här kör vi nyttigt! Äldsta sonen testade någon turkisk specialitet(?) Efter någon stund när de hämtat oss från lunchen, gav de besked om att de inte hittat något fel ang gnisslet, allt var som det skulle. Bromsarna hade de rengjort runt om och konstaterat att de bakre var slut och behövde bytas omedelbart! Tyvärr hade de inga klossar hemma och skulle inte ha dem hemma på tre dagar (detta är en fredag). Efter lite diskussioner så kommer vi fram till att de kan ringa Toyota i Trabzon, en annan lite större stad som ligger på vägen. De gör så och vips så var det löst, bara att komma förbi dagen efter, dvs söndag så fixar de allt. Gott! Just det, vi var tvungna att betala också, hela 100kr tror jag det gick på Vi hoppar in i bilen och bokar ett hotell (thank god för Internet och booking.com!) i Ordu som inte ligger allt för långt ifrån varken Samsun eller Trabzon. Lägg märke till de spejsiga trafikljusen Hela pelaren ändrar färg, de gör vad de kan för att uppmärksamma landets bilister Camp up! Hotellet är riktigt fint och ligger alldeles vid havet. Vi äter en riktig knakelibrakmiddag! Gott skall det vara ibland … Pappan försöker kompensera sin egen kokkonst i fält med sånt här, usch! Turkisk specialitet, dont know the name, men gott var det. Fast de kunde dragit ner på såsmängden … Tog en promenad på beachwalken utanför för testkörning av Bulans nya fynd, en radiostyrd motorbåt. Innan provkörning hittade familjen ett utomhus gym och alla börja gymma loss som värsta Arnold S. Vi gav snart upp, det var ju änna asjobbigt juh! Men se så glada vi var innan det blev jobbigt Ungefär tre sekunder efter att denna bilden är tagen så slår båten runt och slutar att fungera. Tack Kina för kvalitén och tack västvärlden för att vi uppmuntrar dem att förbättra sig, not! B hämtar sig snabbt från sorgen och badar istället Fin stad Sen går vi hem och jag imponeras av deras coola lyktstolpar, även de lyser ”helt”. Läggdags!

Dag 11, 16/6 Samsun Rast och vila på stället! Som de goda befälen sa när det begavs sig Slappar dag i Samsun för att ta igen oss lite och göra lite allmänt turistande. Samsun är en av de större städerna längs svarta havet och har lite turist feeling, förutom att inga turister kommer från väst. Bara inhemska och ryssar, men vad gör det. Inte mycket att skriva om, lunch blir det … Just det, kebab, jag menar varför inte Frun shoppar, den manliga delen av familjen klättar på väggarna … Far klipper sig Det fikas Som en helt vanlig semesterfamilj En turkisk flagga köps in och monteras på bilen Tyvärr visar det sig senare att kvalitén inte var vad vi önskade så den försvann vid en biltvätt. Är det vilodag så är det

Hej Tomas, Roligt att jag kan inspirera någon till att ut och resa Ang bil tror jag så här: Man är rädd att köpa för litet/enkelt/klent att börja med för att sedan vara "tvungen" att uppgradera. Jag tror man släppa det och börja enkelt för att sedan uppgradera den bilen man har, och egentligen behöver man inte uppgradera mycket alls. Min första långresa gick runt Sverige/Norge i en LC 90 100% standard, med (kina)taktält, funkade hur bra som helst. Då var vi två vuxna och två (små)barn. Enda saken vi hade lagt in i bilen var en kylbox (från Jula, typ billigaste ). Nu var vi inte ute i terrängen så mycket på den resan, men att den bilen är kompetent nog att klara det mesta hade den redan bevisat i skövde på militärområdet där, så jag är full av förtroende för dess kompetens (som vanligt är det sällan bilen utan föraren som sätter gränserna när det gäller körningen ). Nu är jag dryga 20cm kortare än dig, så på just den biten är svårt att ge råd. 90an är ju en gammal bil, så tror inte att inställningsmöjligheterna är direkt goda. HiLux verkar ju vara en grym "bil" om än lite/mycket bruksig. Man ser dem överallt och oavsett i hur dåligt skick de verkar vara, så tuffar de fram. Att kombinera låg skatt och diesel är väl mission impossible i Sverige, då får man köra LB reggning, kan ju funka om man bara är två. Vill du kunna köra på (riktigt) dålig väg / offroad så är lågväxel ett måste, så ta absolut inte en bil utan. Några saker som kan vara bra att tänka på när man väljer bil: Måsten: - Känt märke, man vill kunna få tag i reservdelar/service enkelt. Där är Toyota outstanding om man tittar world wide, i alla länder finns LC och HiLux. - Kvalite, man vill kunna lita på att komma hem igen. Även här är Toyota i topp. - Lågväxel, som sagt ovan, ett måste! - Säkerhet/krocksäkerhet:ABS, airbags osv Vill man utomlands till "vilda" (när det gäller trafik) länder så har jag det som ett måste att säkra familjen så gott det går. Är man osäker på skillnaden mellan olika bilar kan man Youtube:a, där finns massor av krockvideos. Sen undviker man Dacia iaf Bra att ha: - Ljudnivå, skönt att slippa sitta med hörselskydd på långresor. - AC, skönt att hålla sig sval, och jag är säker på att man är en bättre bilförare om man kan sitta i +20C istället för +35C. - Förvaring. Men det är alltid lätt att ta med sig för mycket, så bättre att anpassa packningen till utrymmet. Vi har gått ner från fyra stora bagar till vad som skulle kunna rymmas i en stor bag. Med ovan sagt, se till att köpa en bil och kom iväg, istället för att sitta hemma och leta den perfekta bilen. Att välja bil är väldigt individuellt och man lär sig vad man behöver/saknar på de resor man gör Tror det finns någon tråd här på forumet ang att välja den "optimala overlandingbilen" kika i den så kanske du får mer tips. Annars kanske det är läge att börja en sådan tråd, där allmäna erfarenheter och tips kan ges ang olika bilar för overlanding. OBS! Med overlanding avser jag långresor, med enstaka körningar på dåliga vägar / "offroad", inte köra omkring massor i skog och mark, då pratar vi helt andra behov av bil OBS!

Dag 10, 15/6 Samsun Uppe strax innan tuppen och tältet ihop packat knappt innan siste man lämnat det. Vill man så kan det gå fort tydligen. Vi fick lite ”hämnd” på campingvärden genom att vi var tvungna att väcka honom (överenskommet kvällen innan), för att komma ut. Ingenting ser ju lika illa ut i dagsljus … Hade egentligen tänkt en ganska norrgående rutt från Istanbul och sen kroka sig fram längs kusten, men efter lite övervägande så skippade vi det och satte kurs mot Samsun lite mer nordöst om Istanbul. Vi rullade ut från campingen 0630 ca och klarade oss hyfsat från den Istanbulska rusningstrafiken. Lägg märke till att de har lagt en fil på fel sida om räcket på motorvägen, så de som körde in mot Istanbul skulle få lite extra plats. Smart, men kanske lite farligt … Stannade till på ett motorvägscafe och åt en riktigt bra frukost. På hemvägen så skulle vi göra en liknande manöver, på den europeiska sidan så suger dessa caféer/restauranger! Woohoo, WiFi och frukost på samma gång! Bulan dricker som en törstig kamel Bra namn på sötsaker Efter vår tvätt så såg jag, och märkte även när vi körde (vibrationer) att vi förlorat en balanseringsvikt vänster bak. För att åtgärda detta så stannade vi vid en annan av alla dessa motorvägsstopp som ligger utmed denna motorväg till och från Istanbul. Inga problem, bara att rulla in. Av med hjulet Bort till balanseringsmaskinen och de han knappt starta den innan de konstaterade att däcket var felaktigt/trasigt. En stor ojämnhet på slitytan. Synd att inte amatörerna här hemma kunde märkt det lika snabbt (helt nytt däck 2016), istället ägnande de väldigt lång tid och mycket vikter på att få till det ”sådär”. Well, tur man har reservhjul med sig. Bara att byta till det och fortsätta färden. De var vana vid lite tyngre fordon än TLC … När vi kört en stund på den breda fina motorvägen så leddes den om till den gamla, inte alls så breda utan ganska smala krokiga vägen som gick upp i bergen. Efter att ha legat bakom långtradare, som kröp upp för backarna, en stund så bestämde vi oss för att det är bättre att äta och softa istället. Tänkt och gjort så svängde vi av vid en grill med tillhörande hus. Där tog denna trevlige herre emot oss Maten grillade de här Bara kebab för hela slanten, super gott! Bara sallad på bilden Denna farbrorn tvättade bilen åt oss medans vi åt, service! Efter detta så fortsatte vi vår färd på nu lite mindre trafikerade vägar, men det var långt kvar till motorvägen. Då passerade vi en av alla dessa vägtull-stationer. Jag hade läst innan (på det berömda nätet) att man var tvungen att ha ett kort och betala dessa tullar med. Men vid de första av dessa stationer var det folktomt och ingen att fråga, så vi körde bara igenom. En lampa lyste orange och det var väl inte helt ”grönt” hö hö hö … Så när vi kom till en station där det verkade vara folk, stannade jag bilen, gick ut och frågade. De sa att det var ”closed” och ”go to Istanbul” … Kände att det var så långt den diskussionen skulle komma. Så nu, när vi passerat en massa sådana där betalstationer och äntligen kom till en med folk i, så var det dags att fråga igen (även om vi passerat Istanbul med massor av km). De förklarade att kör dit och dit i nästa by. OK sa vi och körde vidare. Sen hittade vi givetvis inte ändå, frågade på ett annat ställe. Där var de så snälla att en kille körde före oss och sen visade oss till det lilla, helt omöjligt att hitta utan hjälp, PTT kontoret. Där reggar man sin bil och köper en sensor som man klistrar i vindrutan vid backspegeln, sen är det bara att tuta å köra. Att vi kört omkring i några dagar utan sådan grej, verkade ta lite extra tid, men löste sig lätt ändå. Vi hade ett SHG-märke, det finns även ett annat OHG(?) vad skillnaden är har jag ingen aning om. Vid varje tullstation finns det olika filer att köra i beroende på vilket märke du har. Under tiden frun löste detta märke, så var pappa och barnen på jakt efter internet. Det hittade vi snabbt i butiken bredvid. Ett startkit och påfyllnad med 3GB surf kostade runt 200sek. De bad om leg och när de fick mitt svenska körkort, så sa de att de var tvungna att ha ett Turkiskt leg. Detta löstes snabbt med att man tog en annan kunds (kompis till dem?) leg och kopierade och skrev abonnemanget på honom. Så nu har vi ett Vodfone abnonnemang skrivet på en okänd stackars turk men jag lovar att inte surfa på konstiga sidor så CIA och hela Navyseals gör husrannsakan hos honom Sen kan jag som lite extra info meddela att grundpaktet innehöll 100GB surf, så vi kunde skippat de tre extra ^^ Som ännu mer tips kan jag berätta att täckningen var som i Norrland med Comviq, dvs nästintill obefintlig om man inte var i en stad. Kanske Turkcell kan vara ett bättre val? Sen fortsatte resan på i stort sett tom motorväg. Middag intogs på snajsig rastplats med äcklig soffa, men friskt bergsvatten Stolar och bord hade de tom Oj vad det lagas mat (chilli om jag inte minns fel) Nöjd kille får mackor Still empty highways Men nu med regnbåge Fint var det Sista backen ner mot Samsun är typ 10km lång, jag skall dit med longboard eller cykel en dag Efter en mindre sväng hittar vi hotellet, hur najs som helst! Tja , man behöver inte ligga på sten för att vara ute på äventyr, hotell funkar lika bra det

Har egentligen andra planer (Overland Expo i USA, skeppa bilen dit och göra US roadtrip) men det kan väl inte vara fel att dubbelplanera så långt i framtiden. Räkna mig som en kanske, jag skall börja leta skeppning osv och vet garanterat vad det blir mitten 2017. Men är det inte roligare att köra in i Ukraina och till Tjernobyl? Svårt att veta vad herr Putin har hittat på till dess, men man kan ju hoppas att Ukraina är resbart då ... Spontant känns 14 dagar kort, men kanske bara jag? Sträcka att köra ca?

Dag 9, 14/6 Istanbul Dags för ännu ett ”first time” land, nämligen Turkiet. Men efter den långa dagen innan så bestämmer vi att softa på hotellet på förmiddagen så alla hinner återhämta sig lite. Barnen utnyttjar hotellets pool Och jag skruvar åt div bultar, muttrar och annat på bilen. Dels på jakt efter ett irriterande knirrande och dels eftersom det är alltid bra att kolla över bilen med jämna mellanrum när man är på resa. Vi lämnar hotellet vid 11 rycket och sätter av mot Turkiet och Istanbul. Frun är inte helt nöjd över att behöva åka till/genom Istanbul pga de senaste dåden, men det är ju tyvärr inte mycket att göra om man vill köra dit vi skall … Till lunch serveras det Gulaschsoppa och färskt bröd, soppan är medtagen från Sverige just för sådana här ”quick and dirty” luncher. Vi orkar knappt köra bilen av vägen, är man hungrig så är man Grisar är alltid roligt att se! Vi närmar oss den turkiska gränsen Innan vi kommer dit tankar vi på den sista macken, har hört rykten om att Turkiet skall vara superdyrt på bränsle (det stämmer inte, vi tankade för ca 9kr/litern). Gränskontrollen gick utan bekymmer, ca 30 minuter och vi var igenom Fina helt öde vägar i Turkiet, deras infrastruktur kan man inte klaga på För att fira att det gick så bra i tullen, får bilen en tvätt Vi närmar oss Allt flyter på bra ända fram till vi kommer till själva Istanbul, det är då vi får lära oss vad trafikkaos innebär på riktigt Vi rör oss någon km på ca 2 timmar, som tur var så skall vi ta av från motorvägen och köra norr ut, annars hade vi nog kunnat sitta där hela natten. Alla kör som folk cyklar, inga regler! Alla på en gång osv. Var och varannan bil har dessutom blåljus för att förvirra saker lite mer. Antar att det inte gör det lättare för de riktiga blåljusfordonen, för folk flyttar sig knappt för poliser och ambulanser, vilket åker omkring i extrema mängder. Vi såg minst hundra under tiden vi satt i kö. Lägg märke till försäljaren med vagn ca 2-3 bilar framför vår, då vet man att det är kö Fin stad verkar det vara iaf, tyvärr såg vi inte mycket mer än så här Efter att vi har svängt av motorvägen är trafiken lite lugnare och det flyter på ganska bra. Camping jag har sett ut ligger OK till och har fått bra recensioner på nätet. När vi efter mångt och mycket kommer dit, i tyvärr vanlig ordning, lite sent, så vänder vi mer eller mindre omgående. Sunkigare camping får man leta efter! Riktigt sjaskig och ostädad. Som tur är har jag två backup campingar utsedda, så vi kör dit, ca 20min längre bort. Tokstängda!! Jaha, vad göra nu … Hotell, ja men hur hittar vi det då, jo internet! Då åker vi och köper 4G-SIM ”internetkort” (väldigt enkelt och rekommenderas å det strängaste om man skall vara i landet några dagar, internet är lösningen på många problem! ) Bingo på första stället, ett apotek, han har visserligen inte SIM-kort men kan engelska och hjälper mig in i den redan stängda butiken bredvid, där han förklarar vad jag vill ha. Snälla människor är det bästa som finns! När allting är klart och de har kopierat mitt körkort och plockat fram SIM-kortet, så visar det sig att jag måste återkomma dagen efter och aktivera det, på eftermiddagen! Nä det går inte, så det är bara att beklaga och bege sig därifrån. Nu är klockan 21 och middagen måste intas snarast! Det får bli första bästa kebabhak, där det beställs kebab, what else. Barn på bristningsgränsen När vi ändå pratar med servitören (som bott i Tyskland i 20 år men sen flyttat tillbaka) om något OK hotell i närheten, eller camping. Så säger han att hotell är svårt, men han vet en bra camping! Pjuuu … Ända tills han pekar mot den camping där vi redan varit: It’s very good! I know the owner, very good! Mjaaa … men vad skall man säga. Och framför allt, vad skall man göra. Klockan närmade sig snabbt 22 och vi var out of options Bara bita i det super sura äpplet och åka till camping från helvetet knacka på och sen betala ett ockerpris. Redan då bestämde vi oss för att gå upp 0600 och åka så fort som vi bara klarade av för att undvika rusningstrafiken och komma bort från campingen. En mycket bitter man har tagit detta kort … Som en lärdom så kan jag meddela att i Turkiet existerar inte camping platser, det är 100% (more or less) fricamping som gäller. Detta skall inte vara något problem (läs olagligt) vad jag läst, utan problemet är väl snarare var man hittar en plats som funkar. Tror man får åka sjukt långt från Istanbul i vilket fall. Hotell rekommenderas. Självklart hade grannarna Ramadan-fest, varför inte

Dag 8, 13/6 Burgas, Bulgarien Dags att lämna Rumänien för ett annat ”first time” land, Bulgarien. Men innan vi gjorde det fick vi uppleva att väcka receptionisten som låg och sov på en soffa, när vi skulle gå och äta frukost. Samma receptionist hade först sagt att rummet vi bodde i kostade 310 pengar, sedan när vi skulle betala så kostade det 450 pengar pga div saker … Nu behövde Bulan gå på toa så vi bet ihop och betalade, det är inte mycket att bråka om. Vet inte om det berodde på att hon låg och sov, men det var i vilket fall ingen frukost klar när vi skulle äta. Frukostrummet var inte ens öppet … Efter lite tid 15-20minuter senare blev vi inkallade och fick faktiskt en riktigt riktigt god frukost. Nä inte bara mackan, det var annat också Bulan fick dessutom en ny hund-kompis Uteliggarhundar var det extremt gott om under denna resan, Bulan ville ta hem alla J När vi sen skulle checka ut från hotellet stod de och skrek på den stackars receptionisten som stod och grät, aj aj aj, ingen bra dag på jobbet. Fick lite sympati av oss trots allt Upp och iväg! Vägarna i öst ger ibland riktiga sovjet-vibbar, enorma fabrikskomplex som vad det ser ut som är övergivna. Samtidigt så bygger de lika enorma komplex lite här och var, det kanske är dags att uppgradera till Industri 2.0 Saker man inte får köra på motorvägen (kan vara svårt att se kanske?) Rätt svar är: Promenera, traktor och häst och vagn De hörde att det var västerlänningar i byn och tog fram alla sina militärbilar När det var dags för lunch fick Klutten spagetti och köttfärssås, då blev han såhär glad Att kolla färdväg och sånt är ju bara för sådana där trygghetsnarkomaner, så familjen blev lite överraskad när vi helt plötsligt skulle åka färja … Det var liksom för att ta sig ut från Rumänien in i Bulgarien. Många som åkte dessa färjorna Färjan bestod av en pråm som puttades omkring med en sån häringa bogserbåt Hoppas inte de kört motorvägen hit … Familjen samlad och redo Vad väntar på oss där borta i horisonten ... Frun pekar ut vart vi skall Äntligen Bulgarien tog emot oss med regn och jävligt lång tid i tullen. Efter alla terrordåd och då tydligen speciellt Paris, så är de sjukt noggranna och kopierar och scannar alla dokument, tydligen på maskiner från 1980, för det tog låååång tid. Vi tillbringade närmare 2 timmar med ca 10-15 bilar framför oss, man får vara glad att det var lågsäsong … När vi väl passerat tullen var det full fart framåt. På vägen är det stort jubileum! Nästan framme i Burgas var det dags för middag i Varna Ibland gör vi som helt vanliga familjer De stavar det nästan rätt Efter lite färjeturer och tullkontroller är vi ganska långt efter schemat. Då tar det vid krokiga bergsvägar längs kusten … Att köra krokiga bergsvägar i mörker i Bulgarien bör undvikas i möjligaste mån! Vi kommer med andra ord fram sent till hotellet, men ganska nöjda med dagen ändå.

Tackar! Exakt vad jag är ute efter (inte beröm, utan få folk att vilja ut och resa ).